The Dreamplace

Nu ska jag berätta lite om ett ställe jag har besökt varje natt den senaste veckan ungefär. Jag snackar om ett drömställe, ett place jag aldrig varit på och som jag vet inte finns på denna jord men som jag ändå, av någon anledning, kommer tillbaka till natt efter natt.
Det är inte ovanligt att jag återvänder till ett ställe i mina drömmar, jag har städer och landskap som jag har drömt om sen jag var liten och som jag både känner mig hemma i och kan väl. Det ovanliga är att jag drömmer om stället natt efter natt, så intensivt, och att jag inte kan styra ett dugg när jag är där.
Vi (jag, Rasmus, Martin, Magnus och Ellen) snackade igår en stund om Lucid Dreaming, vilket inte är något ovanligt för mig. Det är helt enkelt när man kan styra sina drömmar helt eller till en viss grad.
På det här stället kan jag inte det. Det är också små detaljer som förvånar mig att dom är där, inte när jag drömmer utan när jag vaknat och tänker tillbaka. Plus att jag inte känner igen mig sedan innan och jag känner mig som en främling i en annan värld och att jag inte känner igen dom jag är med när jag är där. (Normalt drömmer jag om mina vänner eller familj, det är väldigt ovanligt att jag drömmer om riktiga främlingar.)

Det är en kyrkogård, olik någon jag någonsin sett. Den är avlång, kanske femhundra meter gånger tvåhundra och den lutar något nedåt på längden så det är små trappor var hundra meter ungefär. Det är alltid natt, men det är ljust för gravstenarna är kritvita. Mer om dom sen. I mitten, nedför långsidan, hänger det en kabel i luften fäst vid två pelare med en "gunga" på, så man snabbt kan ta sig från ena ändan till den andra. Det finns ett staket i svart järn runt hela stället, och ett längs båda sidorna i den större gången i mitten där gungan hänger. Marken består av finkornigt grus. Det finns vissa karaktärer som alltid är där, bla a en stor röd fågel som inte kan flyga som ser ut som en blandning av en kalkon och en papegoja som är väldigt snäll och som gärna sitter på ens arm men är väldigt tung, en tjej med långt svart hår och en vit bandana runt huvudet som bor där och ett gäng som man inte kan kommunicera med eller ens närma sig för dom sitter och samtalar med varandra i kistor och när man går mot dom lägger dom sig helt enkelt ner och drar locket över sig.
Gravarna och gravstenarna är något otroligt detaljerade och inte heller vanliga som i våra "riktiga" kyrkogårdar. Några exempel: En gravsten är en vit gitarr som står upp själv och spelar en melodi av sig själv, på den står det ett namn och att melodin var den dödes favorit, brevid den är det en grav som består av vita liljeliknande blommor som sticker upp och är otroligt mjuka att ta på, men dom gillar det inte och skakar av en ganska argt om man fastnar där och bara sitter och smeker dom (vilket jag gjort varenda gång, dom är så mjuka!). Gravstenen har en text på som "bara kan förstås av blommorna" (flummigt, ja...). Mitt emot dessa är det en gravplats där istället för en sten är det två vita gungstolar som man ska sätta sig i, när man gungar i den ene så sätter den andra också igång och man vet att det är kvinnan som är begravd där som gungar med en (jag satt faktiskt i dessa inatt, för bara några minuter sen. Jag kan beskriva stolarna in i minsta detalj och dom är väldigt bekväma). I samma område finns det gravar som är fontäner där dropparna är stora som citroner och stavar namn och datum i luften, statyer som pratar och sen helt vanliga gravstenar lite här och där. Alla i lysande vitt, om än ganska smutsiga.
På ena långsidan finns en skog, på kortändorna höga viktorianska hus och den andra långändan kan man helt enkelt inte se på. Tjejen som "bor" där förklarade i förrgår att man blir galen om man ser på det som finns där men det gör inget för jag har inte lyckats ändå.
När jag drömmer om det här stället är jag inte rädd, fast stämningen kan kännas lite creepy. Jag har alltid fyra fem pers med mig som jag inte känner och som jag kommer överens med mer eller mindre. Vi går helt enkelt omkring, tittar på gravar och gravstenar, bär på fågeln, interactar med stammisarna där (förutom kistfolket, då) och åker på gungan kors och tvärs. Jag ser ut som mig själv, pratar svenska och engelska beroende på vem jag pratar med och ser omgivningen ur mina ögon.
När jag vaknar känner jag mig mycket illa till mods. Det är samma känsla som att få se på bild eller få höra att man sovit med en gigantisk spindel eller något liknande sittandes på pannan eller kinden på en (ni fattar?). Jag mår illa att jag varit där även om jag inte har så mycket emot det i själva drömmen, och jag drömmer om stället natt efter natt efter natt. Drömmer jag om det igen inatt blir jag knäpp, och då vill jag faktiskt att nån kommer hit och sover över för jag pallar inte att vakna mitt i natten och ha dessa färska minnen och sinnesintrycken från stället lysande klara bakom ögonlocken när jag ska försöka somna om, och för guds skull inte hamna där igen.
Vad göra?

ps ursäkta eventuella stavningsfuckups och meningsuppbyggnader. Jag vaknade nyss från denna dröm och skrev ner detta direkt, word funkar inte så jag kan inte spellchecka.