Det Svider I Magen

Hela tiden. Vet inte vad det beror på (eller, jo, det kanske jag gör) men det är inte magsår, nån tumör eller överdrivet starka magsafter, det vet jag.
Det känns som ångest.
Inför vad?
Tja... är det för dramatiskt att säga att det är allt?
Jag ska inte gnälla mer på er. Jag fattar att det är sjukt deppigt att läsa om, jag fattar att jag inte är den endå som har aj aj i magen. (T ex har Ellen precis upplevt en av mina värsta mardrömmar där svikande kärlek är involverat men jag ska inte gå in på det här.)
Men var ska det ta vägen? Var ska smärtan sluta? NÄR ska smärtan sluta?
Och det är så svårt att få andra att förstå - jag bär min "happy face" mask på mig överallt, mamma ringer; "hur mår du?" "Bra! Inget nytt att rapportera!" Farmor ringer; "du låter lite ledsen, är du det?" "Nej då, bara lite trött!" och inom mig så gråter jag, konstant.
Jag känner mig som ett tomt skal, jag känner mig svart och rutten inombords. Det finns ljusglimtar, visst, som sushi med farsan där jag kan öppna upp och snacka och vara mig själv, men inte ens pappa kan ju fixa allt som inte vill, inte kan, inte har lust att bli bra. Och när den dryga timmen är slut och jag måste åka "hem" (jag har inget hem, ett hem ska kännas tryggt och bra, välkomnande, det gör det inte) är jag tillbaka i verkligheten igen.
Jag är så trött på att vara Erica.
Jag är så trött på att vakna varje dag och behöva ta itu med mina problem, mina känslor, mina mobbare i huvudet som aldrig låter mig vara ifred.
Jag är trött på mitt hem, mina katter, mina kläder, min röst, mitt hår, min familj (och det gör ont att skriva det för dom ställer upp när som helst), min musik, min dator, allt blaj med Magnus, min ångest, mina tvångstankar, göteborg, mitt fejs, jobbsökandet, rockbaren, existensen.
Klart man man mår dåligt när precis varenda aspekt av en själv suger!
Och jag vet att det finns dom som stöttar mig. Jag VET att det finns dom som har det värre. Men hjälp mig, någon.
Ta bort det onda. Ta mig hem igen, gör mig hel. Halva mitt hjärta saknas, och jag kommer aldrig få igen den delen, någonsin. Jag längtar hem.
Jag önskar att vi aldrig flyttat tillbaka till sverige. Jag önskar att jag levde ett helt annat liv, det livet jag hade levt nu om inte dom vuxna runt omkring mig då var helt nuts.
Jag önskar att jag aldrig hade träffat vissa människor.
Jag önska att jag kunde resa mig upp från den blodiga överkörda pöl som jag är (kom, ketchup, så går vi) och bara skratta och dra vidare.
Jag önskar att jag kunde dra en Ingrid o bara sticka ifrån alla problem, all smärta, dra till hawaii och leva bland palmer och hibiskusar.

Min lösning?

Jag läser. Och gråter. Sen läser jag igen, furiousley, för att försvinna bort till en annan värld. Även när jag är svintrött och ögonen svider, ryggen är stel och fingrarna värker slutar jag inte läsa, för då kommer är jag tillbaka till verkligheten och då finns det bara gråten kvar att vända sig till.
Jag diskar (jo, faktiskt) och gråter. Duschar (joho) och gråter. Tänker på dom runt omkring mig som inte tycker om mig längre och gråter. Åker på bussen till rondellen, cecilia eller soc och kämpar mot gråten. Ler mot mina polare och försöker inte gråta. Träffar mamma, pappa eller farmor och försöker inte gråta. Går på ensamma kvällspromenader och torkar tårarna när nån går förbi, så dom inte ser och tycker jag är konstig. Stickar (har fått lära mig det) och gråter så jag fuckar upp maskorna.

These are bitter times, and there's no end in sight.