Varning för relationships-pladder! Måste venta lite bara!
Men är det alltid bättre?
Det gör ju såklart svinont att bli lämnad, det känns även för jävligt att behöva krossa någons hjärta och ha skuldkänslor. Men på vilket sätt ska man sörja när det inte handlar om sånt, utan visst, man älskar varandra men förhållandet funkar bara inte. Vad ska man göra om man t ex helt enkelt är för olika eller är på helt olika plan när det gäller, tja, vad ska jag säga, skötsel av hem? Om den ene vill flytta ihop och den andre vill bo kvar? När alla små gulliga personlighetsdrag blir irriterande? Osv.
Jag älskar ju Magnus, det är det som är så hemskt. Och jag vet att han älskar mig. Hur fan, hur FAN ska jag hitta någon som tolererar all min skit på samma sätt? Min ostädade lägenhet, min tvivelaktiga skönhet på morgonen, mina katter som bajsar överallt, mina nojor, mina problem, hangups, fula fötter, fantastiska matlagning, ofräscha andedräkt, konstiga fyllehumör och allt annat som inte är helt perfekt med mig? Jag vet att det är löjligt att tänka så, men tänk om svaret på det är ingen.
Har man precis gjort det största misstaget ever? Nej, säger en liten röst i mitt hjärta. Man kan inte vara ihop med någon om det känns dött inuti, som ett vackert målat men ack så tomt påskägg (eh...eller nåt…)(gud vad jag är poetisk, inte sant? Säg ja, tänk på att det är synd om mig). Så vi gjorde slut.
Men iaf.
Nu orkar jag inte skriva mer om detta, bryter av lite tvärt kanske men det är föga intressant för er och jag vet inte vad jag ska säga, från och med nu är detta ämnet droppad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar