Såg just filmen Strictly Ballroom på youtube. Å herre GUD va bra den är. Jag minns första ggn jag såg den, jag var typ tretton och det var när vi bodde hemma hos mormor o morfar, och efteråt sprang jag in på mitt rum, skrev nåt dagboksinlägg (bloggar fanns ju inte då, hehe) om att jag absolut skulle börja dansa själv. Vilket jag gjorde.
En av mina största regrets är att jag inte fortsatte, att jag la av. Men jag var såå äcklad av min jävla vidriga danspartner, Mark hette han, en stor, ful, svettig typ som inte ens hade blivit vald åt mig utan valde mig själv (dvs när man börjar ska killarna bjud upp tjejerna och han sprang alltid fram och bjöd upp mig innan nån annan hann och det anses inte vara "proper ettiquette" att tacka nej. Man fick liksom inte. Till slut, när jag hade gått och haft ångest över detta ett bra tag sa jag något i stil med att jag ville dansa med andra och han blev skitsur. Så jag slutade, för jag pallade inte den konstiga stämningen. JÄVLA JÄVLA MARK!! Om jag hade fortsatt hade jag fan hållt på i tolv år nu, då är man bra. Då har man kommit långt och då hade jag hållt på med tävlingar o skit nu, det vet jag. Hur mycket hade vart annorlunda då? Jag hade haft en askul hobby, jag hade känt en massa danspeeps och inte att tala om vilken snygg figur man hade haft. Faaan......
Jag vill börja igen, men nu är det för sent om man vill bli proffs, nu hade det bara vart för nöjets skull. Suck..... Det är en hemsk känsla, att ha gått miste om så mycket.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar