Ödelkvinnan

Jaha, första dagen avklarad. Jag har ont i fötterna och ryggen, not to mention huvudet.
Efter jag släpat ut alla korgar som ska stå utanför affären och se lockande ut (lockar mest enbenta tjuvar verkar det som) hann jag inte mer än att ställa iordning några skor (urk) innan det första ufot för dagen slemmade fram.
Det var nån slags ödelkvinna, ni skulle sett henne, hon sträckte fram en vidrig svullen fot med en massa hår på och ville att jag skulle leta fram en sko som inte bara skulle sitta perfekt, utan även få hennes klumpfot att likna cindy crafoords vackra fötter. Pronto. Ingen tid att tänka, utan bara grabba tag i diverse skodon, visa och låta dom dömmas. Själv så visste jag ju att det fanns lika stor chans att hitta några som både passade och var "snygga" nog för henne som om att jultomten skulle vandra in och ge mig en miljon up front, men jag kämpade vidare, skohelvete efter skohelvete, tills vi avverkat hela damavdelningen. Då tittar kärringen på mig och dömmer mig med blicken som om det vore MITT fel att Frankenstein-skor inte tillverkas för kvinnor. "Ja-a, då har jag nog inte så mycket mer att visa dig nu.." säger jag o ser fundersam ut som om jag försöker komma på nån mer sko som vi kan ha missat. Egentligen tänker jag på hur hon skulle se ut levande flådd.
Då kläcker kärringjäveln; "Ja, egentligen hade jag tänkt mig en sandal." EN SANDAL??? Som man lätt kan få ner en klumpfot i, eftersom man kan ställa in banden!?! Vafan har vi gått igenom varenda sko som inte passar när hon har tänkt sig världens enklaste sko från början? Mental-fucking-torture. Inombords suckar jag så djupt att jag spräcker örontrummorna, men utåt sett ler jag som en filmstjärna och visar henne sandalerna. Vi provar olika modeller (läs: hon sitter o gäspar medans jag står på knäna och med våld kränger på henne fanskapen) och hon bestämmer sig till slut. Hon har storlek 38, säger hon, men tårna hänger över kanten och skrapar mot marken så jag plockar fram ett par större, som passar perfekt. "Vilken storlek är det här då?" frågar hon, "det är en fyrtio," säger jag, "men dom är små i storlekarna, så det ska man inte bry sig om, bara dom sitter som dom ska och tårna är innanför kanten, såhär" visar jag, men hon tittar inte. "FYRTIO???" skriker hon, så tapeten lossnar lite, "det har jag minsann aldrig haft!" Joho tänker jag, det har du minsann, men dom stackarna som har sålt skor till dig innan har väl haft vett att ljuga. Istället försöker jag ännu en gång förklara att just dessa sandaler är små i storlekarna (det är dom INTE) och att det inte spelar någon roll, dom passar ju och ingen kommer någonsin att veta vilken storlek det är. "Nej vet du vad" väser ödelkvinnan, "så här förolämpad har jag inte blivit på mycket länge! Skulle jag ha stora fötter, menar du??" "Nej, nej" menar jag, "inte alls, det är bara så att just dom här råkar passa bäst! Dom ska ju sitta skönt, då får du inte ont när du går, det är väl bra?" "Ja jag tänker då aldrig klampa runt i ett par fyrtio, nån måtta får det vara, hit kommer jag inte och handlar nått mer, tack och hej!" och så drog hon. Kvar satt jag med ett berg av skor framför mig, och en enorm lust att springa efter och slita halspulsådern av henne.
Detta tog ca. två timmar. Efteråt kände jag mig så smutsig, som om jag sålt min kropp till henne att spotta på. Jag hade duschat om det fanns möjlighet, vilket det naturligtvis inte gör, för att få bort hennes hud och fotceller från mina händer. Hon andades för fan på mig, eew. Jag hatar alla kunder.
P.S. En unge nös mig i ansiktet också.