Idag vaknade jag med ren och skär ångest. Jag upplevde samma känsla som jag kan tänka mig att man känner innan man ska slå sig ner i den elektriska stolen o grillas.
JAG. (kan inte jag dör om jag går till jobbet idag)
VILL. (inte vill inte vill inte)
INTE. (känna så inte känna inte känna så måste kämpa vidare)
Men, som vanligt, nöjer sig min hjärna (läs hjärncell ett och hjärncell två) med en ångestattack som aldrig riktigt lyckas bryta sig ut. Jag vill så gärna kollapsa med andnöd eller börja skrika högt rakt ut (så som man gör när man RIKTIGT tappat greppet, inte lite sådär halvhjärtat-hej-kom-o-hjälp-mig utan bara öppna käften o vråla) eller börja skälla som en hund så fort en kund kommer in eller något annat helcrazy som skulle resultera i att någon magisk blå fé beamade ner o räddade mig från den onda, onda skoaffären.
Jag fattar vad ni tänker. "Men är det SÅ jävla farligt? Varför slutar du inte bara?"
För att jag kan inte. Jag orkar inte vara ny på ett annat skitjobb, jag orkar inte gå omkring på stan o dela ut CV's till företag som inte vill ha en (been there, done that, collected ALL the T-shirts), jag orkar inte låta mig styras av nya människor o känna mig som en fucking nOOb (det betyder nybörjare, farsan) en gång till.
Det enda som är positivt med mitt jobb, förutom att få killer benmuskler av konstant springande som en myra upp och ner för tre våningar, eller att ha matrial till denna blogg, är att jag kan det jag gör. Jag vet vart varenda skojävel står på lagret, jag vet skillnaden på märkerna, jag vet vad jag pratar om (tyvärr) när någon ställer vilken fråga som helst om skor (try me, make my day, punk). Jag orkar inte börja om nånstans.
Det är nog lite därför jag mår så skit när det gäller jobb-biten, jag hatar mitt jobb, men jag är fast där på grund av brist på energi att tackla något nytt, på grund av mitt jobb osv. osv.
Det är en ond cirkel. Denna cirkeln skulle kunna funka som Satans hula-hoop, så ond är den.
Sen är det så vidrigt att jag kommer bli TVUNGEN att skaffa nytt jobb efter nyår, då nya chefer tar över och inte kan garantera att jag får bättre än halvtid. Jag kan inte betala hyran o kattsanden o kattmaten o min mat utan ett heltidsjobb.
Så ärt.
Nu kanske ni hade hoppats på nån rolig historia om sjuka kunder, men just denna måndgen var den lugnaste på länge. Inte ett miffo. Bara tråkiga, gråa pensionärer, stressade föräldrar med hyperaktiva äckliga barn, Mary Kate & Ashely Olsen-skadade ungdomar utan folkvett och en stackars hyperstylad liten hjärnskadad pudel.
Like saaaand through the hourglass, theeeese are the daaaays of my life.
Kul att ni är roade iaf. Alltid något. Bjud mig på en öl nästa gång vi ses. Hej.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar