Men inte for long.
Internet funkar inte. Därav uppehållet. Fatta min bloggabstinens! Det är nästan så jag lipar på kvällarna när jag behöver skriva av mig. Det har varit lite sköna pers i affären också, men nu har det gått för lång tid, kommer inte ihåg detaljerna.
Så fort min internet returns, gör jag det med.
Just a little while longer.
måndag 27 augusti 2007
onsdag 15 augusti 2007
Ledsna, Fulla Bruden
Idag runt kl. tre kommer det in en tjej, ca. 25 år, full som ett ägg.
Hon snubblar sig upp till damavdelningen, håller sig fast i väggarna och sköställen och lyfter på olika skor för att titta på dem, känna på dem och även lukta på dem. Hon såg "normal" ut, dvs inte som en alkis eller en pundare, utan bara lite sliten.
Vi spanar in henne och bestämmer oss för att bara kolla vad hon gör.
Hon samlar på sig några högklackade skor, dräller ner i en stol och försöker förgäves få av sig på fötterna. Det var min tur att ta kunden då jag precis avslutat min rast så jag går fram till henne.
"Vill du ha hjälp med det där?" frågar jag och pekar på hennes skor. "Jaaaa!!! Jag är lite full......." "Jo, jag ser det...mår du bra?" frågar jag. "Nää, inte särshillt bra, men jag måshte ha ett par svarta skor" säger hon. "Jag brukar inte vara full mitt på dagen.." lägger hon till. Jag märker att hon inte lär bli förbannad om jag är ärlig och mänsklig mot henne så jag fågar varför hon är det nu. "Mitt ex dog igår" säger hon.
Herregud.
Vad svarar man på det?
"Ok......oj.....det var ju......tragiskt....eller jag menar.....synd....eller vad hände? Nej det menar jag inte utan.....fan va synd" säger jag smidigt. Då bryter bruden ihop å börjar störtlipa så hela affären tittar. "Nej men gråt inte!!" tröstar jag ännu smidigare.
Long story short, hon är för full för att köpa skor och ramlar ut på gatan efter en rejäl breakdown. Mina chefer tittar konstigt på mig och frågar vad i helsike jag sagt till henne.
Orka jobba kvar.
Hon snubblar sig upp till damavdelningen, håller sig fast i väggarna och sköställen och lyfter på olika skor för att titta på dem, känna på dem och även lukta på dem. Hon såg "normal" ut, dvs inte som en alkis eller en pundare, utan bara lite sliten.
Vi spanar in henne och bestämmer oss för att bara kolla vad hon gör.
Hon samlar på sig några högklackade skor, dräller ner i en stol och försöker förgäves få av sig på fötterna. Det var min tur att ta kunden då jag precis avslutat min rast så jag går fram till henne.
"Vill du ha hjälp med det där?" frågar jag och pekar på hennes skor. "Jaaaa!!! Jag är lite full......." "Jo, jag ser det...mår du bra?" frågar jag. "Nää, inte särshillt bra, men jag måshte ha ett par svarta skor" säger hon. "Jag brukar inte vara full mitt på dagen.." lägger hon till. Jag märker att hon inte lär bli förbannad om jag är ärlig och mänsklig mot henne så jag fågar varför hon är det nu. "Mitt ex dog igår" säger hon.
Herregud.
Vad svarar man på det?
"Ok......oj.....det var ju......tragiskt....eller jag menar.....synd....eller vad hände? Nej det menar jag inte utan.....fan va synd" säger jag smidigt. Då bryter bruden ihop å börjar störtlipa så hela affären tittar. "Nej men gråt inte!!" tröstar jag ännu smidigare.
Long story short, hon är för full för att köpa skor och ramlar ut på gatan efter en rejäl breakdown. Mina chefer tittar konstigt på mig och frågar vad i helsike jag sagt till henne.
Orka jobba kvar.
tisdag 14 augusti 2007
Mannen Som Inte Kunde Bestämma Sig
Hur svårt är det? Hur svårt är det, på en skala, att bestämma sig för ett par svarta loafers som man redan har spanat in ett par dagar tidigare? Ärligt talat?
För vissa, väldigt svårt.
Nu ska jag inte driva med folk som har, typ, nån slags psykologisk störning som gör att man inte kan bestämma sig, men herre min get, vilken snubbe. Nu vet jag ju inte om han HAR det, men det måste han nästan ha.
Killen (mannen, ca. 30-35, pratar med en pipig liten röst som ett barn, ser inte mongo ut men är nog ingen hit with the ladies if you catch my drift) kommer in när vi öppnar (eller, han hänger på låset en halvtimme innan vi öppnar och jag får be honom vänta) och berättar lite viktigt att han var hos oss en vecka sen och hade sett ett par loafers (fula gubbskor) som han "funderat på". Jo minsann. Han plockar fram skorna och frågar om jag har dem i storlek 8 (dvs 42). Jag hämtar skorna och Den Stora Titta-På-Skorna Dagen börjar. Killen sätter sig i en stol och STIRRAR på skorna. Hela dagen. På riktigt.
Vi vänjer oss vi honom, han sitter där på herravdelningen och ängnar sig åt att vrida och vända på samma par skor tills klockan blir fem, dvs han var hos oss i sju och en halv timme. Sjukt! Sen köper han skorna, och går. Vi kunde inte tro att det var sant. Det finns så många konstiga människor, som lever deras liv och bara gör som dom vill, skit i att andra tycker det är knäppt. Skönt på ett sätt, skrämmande på ett annat.
För vissa, väldigt svårt.
Nu ska jag inte driva med folk som har, typ, nån slags psykologisk störning som gör att man inte kan bestämma sig, men herre min get, vilken snubbe. Nu vet jag ju inte om han HAR det, men det måste han nästan ha.
Killen (mannen, ca. 30-35, pratar med en pipig liten röst som ett barn, ser inte mongo ut men är nog ingen hit with the ladies if you catch my drift) kommer in när vi öppnar (eller, han hänger på låset en halvtimme innan vi öppnar och jag får be honom vänta) och berättar lite viktigt att han var hos oss en vecka sen och hade sett ett par loafers (fula gubbskor) som han "funderat på". Jo minsann. Han plockar fram skorna och frågar om jag har dem i storlek 8 (dvs 42). Jag hämtar skorna och Den Stora Titta-På-Skorna Dagen börjar. Killen sätter sig i en stol och STIRRAR på skorna. Hela dagen. På riktigt.
Vi vänjer oss vi honom, han sitter där på herravdelningen och ängnar sig åt att vrida och vända på samma par skor tills klockan blir fem, dvs han var hos oss i sju och en halv timme. Sjukt! Sen köper han skorna, och går. Vi kunde inte tro att det var sant. Det finns så många konstiga människor, som lever deras liv och bara gör som dom vill, skit i att andra tycker det är knäppt. Skönt på ett sätt, skrämmande på ett annat.
måndag 13 augusti 2007
De Tråkiga Timesen Fortsätter
Idag vaknade jag med ren och skär ångest. Jag upplevde samma känsla som jag kan tänka mig att man känner innan man ska slå sig ner i den elektriska stolen o grillas.
JAG. (kan inte jag dör om jag går till jobbet idag)
VILL. (inte vill inte vill inte)
INTE. (känna så inte känna inte känna så måste kämpa vidare)
Men, som vanligt, nöjer sig min hjärna (läs hjärncell ett och hjärncell två) med en ångestattack som aldrig riktigt lyckas bryta sig ut. Jag vill så gärna kollapsa med andnöd eller börja skrika högt rakt ut (så som man gör när man RIKTIGT tappat greppet, inte lite sådär halvhjärtat-hej-kom-o-hjälp-mig utan bara öppna käften o vråla) eller börja skälla som en hund så fort en kund kommer in eller något annat helcrazy som skulle resultera i att någon magisk blå fé beamade ner o räddade mig från den onda, onda skoaffären.
Jag fattar vad ni tänker. "Men är det SÅ jävla farligt? Varför slutar du inte bara?"
För att jag kan inte. Jag orkar inte vara ny på ett annat skitjobb, jag orkar inte gå omkring på stan o dela ut CV's till företag som inte vill ha en (been there, done that, collected ALL the T-shirts), jag orkar inte låta mig styras av nya människor o känna mig som en fucking nOOb (det betyder nybörjare, farsan) en gång till.
Det enda som är positivt med mitt jobb, förutom att få killer benmuskler av konstant springande som en myra upp och ner för tre våningar, eller att ha matrial till denna blogg, är att jag kan det jag gör. Jag vet vart varenda skojävel står på lagret, jag vet skillnaden på märkerna, jag vet vad jag pratar om (tyvärr) när någon ställer vilken fråga som helst om skor (try me, make my day, punk). Jag orkar inte börja om nånstans.
Det är nog lite därför jag mår så skit när det gäller jobb-biten, jag hatar mitt jobb, men jag är fast där på grund av brist på energi att tackla något nytt, på grund av mitt jobb osv. osv.
Det är en ond cirkel. Denna cirkeln skulle kunna funka som Satans hula-hoop, så ond är den.
Sen är det så vidrigt att jag kommer bli TVUNGEN att skaffa nytt jobb efter nyår, då nya chefer tar över och inte kan garantera att jag får bättre än halvtid. Jag kan inte betala hyran o kattsanden o kattmaten o min mat utan ett heltidsjobb.
Så ärt.
Nu kanske ni hade hoppats på nån rolig historia om sjuka kunder, men just denna måndgen var den lugnaste på länge. Inte ett miffo. Bara tråkiga, gråa pensionärer, stressade föräldrar med hyperaktiva äckliga barn, Mary Kate & Ashely Olsen-skadade ungdomar utan folkvett och en stackars hyperstylad liten hjärnskadad pudel.
Like saaaand through the hourglass, theeeese are the daaaays of my life.
Kul att ni är roade iaf. Alltid något. Bjud mig på en öl nästa gång vi ses. Hej.
JAG. (kan inte jag dör om jag går till jobbet idag)
VILL. (inte vill inte vill inte)
INTE. (känna så inte känna inte känna så måste kämpa vidare)
Men, som vanligt, nöjer sig min hjärna (läs hjärncell ett och hjärncell två) med en ångestattack som aldrig riktigt lyckas bryta sig ut. Jag vill så gärna kollapsa med andnöd eller börja skrika högt rakt ut (så som man gör när man RIKTIGT tappat greppet, inte lite sådär halvhjärtat-hej-kom-o-hjälp-mig utan bara öppna käften o vråla) eller börja skälla som en hund så fort en kund kommer in eller något annat helcrazy som skulle resultera i att någon magisk blå fé beamade ner o räddade mig från den onda, onda skoaffären.
Jag fattar vad ni tänker. "Men är det SÅ jävla farligt? Varför slutar du inte bara?"
För att jag kan inte. Jag orkar inte vara ny på ett annat skitjobb, jag orkar inte gå omkring på stan o dela ut CV's till företag som inte vill ha en (been there, done that, collected ALL the T-shirts), jag orkar inte låta mig styras av nya människor o känna mig som en fucking nOOb (det betyder nybörjare, farsan) en gång till.
Det enda som är positivt med mitt jobb, förutom att få killer benmuskler av konstant springande som en myra upp och ner för tre våningar, eller att ha matrial till denna blogg, är att jag kan det jag gör. Jag vet vart varenda skojävel står på lagret, jag vet skillnaden på märkerna, jag vet vad jag pratar om (tyvärr) när någon ställer vilken fråga som helst om skor (try me, make my day, punk). Jag orkar inte börja om nånstans.
Det är nog lite därför jag mår så skit när det gäller jobb-biten, jag hatar mitt jobb, men jag är fast där på grund av brist på energi att tackla något nytt, på grund av mitt jobb osv. osv.
Det är en ond cirkel. Denna cirkeln skulle kunna funka som Satans hula-hoop, så ond är den.
Sen är det så vidrigt att jag kommer bli TVUNGEN att skaffa nytt jobb efter nyår, då nya chefer tar över och inte kan garantera att jag får bättre än halvtid. Jag kan inte betala hyran o kattsanden o kattmaten o min mat utan ett heltidsjobb.
Så ärt.
Nu kanske ni hade hoppats på nån rolig historia om sjuka kunder, men just denna måndgen var den lugnaste på länge. Inte ett miffo. Bara tråkiga, gråa pensionärer, stressade föräldrar med hyperaktiva äckliga barn, Mary Kate & Ashely Olsen-skadade ungdomar utan folkvett och en stackars hyperstylad liten hjärnskadad pudel.
Like saaaand through the hourglass, theeeese are the daaaays of my life.
Kul att ni är roade iaf. Alltid något. Bjud mig på en öl nästa gång vi ses. Hej.
söndag 12 augusti 2007
Tråkiga Times
Idag, gott folk, är det två avsnitt av Hemsökta Hus på kanal 4+, yipieee!!!!
Jag ska ladda med glass, färska bär, cola och ett nytt paket cigg. De behövs.
Imorgon är det back to hell, jag hatar måndagar.
I U.S.A., tidigt åttiotal, var det en 16 årig tjej som fick ett gevär av sin farsa i sweet-sixteen present. Hon tog den o knallade iväg till en närliggande skola där hon sköt vilt omkring sig... Hade ihjäl en vaktmästare och rektorn, skadade en massa kids. När polisen frågade henne varför hon gjorde det, svarade hon "I hate mondays". `Nuff said.
Hängde på rockbaren igår. Det var kul. Det skiter ni i. Nu skiter jag i det här.
Måndagar=crazies, så imorgon blir det (hopefully) mycket roligare att läsa denna blogg.
Bye bye!
Jag ska ladda med glass, färska bär, cola och ett nytt paket cigg. De behövs.
Imorgon är det back to hell, jag hatar måndagar.
I U.S.A., tidigt åttiotal, var det en 16 årig tjej som fick ett gevär av sin farsa i sweet-sixteen present. Hon tog den o knallade iväg till en närliggande skola där hon sköt vilt omkring sig... Hade ihjäl en vaktmästare och rektorn, skadade en massa kids. När polisen frågade henne varför hon gjorde det, svarade hon "I hate mondays". `Nuff said.
Hängde på rockbaren igår. Det var kul. Det skiter ni i. Nu skiter jag i det här.
Måndagar=crazies, så imorgon blir det (hopefully) mycket roligare att läsa denna blogg.
Bye bye!
torsdag 9 augusti 2007
Ingen Svår Fisk Alls
Nu när jag är hemma med baciller i magen blir det inte så mycket skosnack här på bloggen, jag försöker nämligen inte tänka på jobbet alls när jag inte är tvungen. Men det kommer mer sånt snart, nu får ni stå ut med lite vardagssnack och skit, jag måste ju ändå blogga av mig!
Pojkvännen fyllde 24 igår, grattis Magnus!! Skönt dock att det bara är en gång om året, då min baby blir som en hyperaktiv femåring som springer omkring och skriker "idag fyller jag år!!! idag fyller jag år!!!" utan uppehåll. Men det får man när man är birthdayboy. <3!
Vi firade på Rotary Pub som var egentligen var stängd men eftersom Magnus känner 95% av göteborg var det ett jävla drag ändå. Det tog mig lite tid att komma med i matchen men när jag väl var med hade jag skitkul.
Snackade med en skön kille från Amerikatt, Florida närmare bestämt, som "couch surfade", något jag aldrig hört talas om innan men som verkar ganska ballt. Det går ut på att man bor på soffan hos random människor man tar kontakt med över en internetsajt där andra ställer upp på att låna ut sin soffa ett par nätter. Han hade bott hos människor över hela europa! Väldigt coolt.
Vi pratade mycket om Bushuslingen, min Johnny Cash allergi, hans White Stripes allergi, Disneyworld, det faktum att bina i U.S.A. håller på att dö ut och att U.S.A. inte kommer kunna producera nån frukt i famtiden (där blev han lite skraj), snobbiga frenchmen och hur jävla gott det är med Subway-mackor. Bland annat. Det var skönt att snacka engelska ett tag.
Anyhoo, det var den kvällen det.
Nu undrar ni kanske varför detta inlägg heter som det gör? Let me spinna vidare.
Det finns en fiskrätt som jag minns från min barndom, med en gudomlig sås som jag trodde var lost forever då jag har frågat mamma en massa gånger men hon kan inte minnas den. Jag har alltså drömt om denna fantastiska fiskrätt, och riktigt sörjt att jag aldrig får smaka den igen.
Men, som vanligt, farmor to the rescue. Det visade sig att det inte var mammas fantastiska matlagning (eller....nått...) som spawnat denna maträtt, utan farmors! Hon hade köpt torsk och skulle visa mig hur man tillagar fisk och jag beskriver såsen som jag minns så väl. "Den svänger vi ihop nu då, på nolltid" tyckte hon! "Ehhh....vaa...?" menade jag, är det möjligt?? Jo då. Så det gjorde vi. Hur mofoing lätt som helst, här har jag gått i åratal och längtat, och så är det den enklaste såsen i världen att svänga ihop. Här har ni den, gott folk:
Ericas Fantastiska Underbara Barndoms Sås (till kokt torsk)
Smält en rejäl klick smör i en kastrull.
Tryck ner en (torr) visp i en påse vetemjöl och tillsätt det som fastnar på/i vispen (du läste rätt).
Häll i några klunkar mjölk, typ 2-3 1/2 dl.
I med salt och peppar, låt koka upp så det bubblar, vispa noggrant.
Ha två hårdkokta ägg redo, hacka dom i strimlor och rör i dem i såsen.
Tillsätt en näve ärtor och smaka av.
Klart!!!
Häll såsen över den kokta torsken och servera med potatis och cocktail tomater.
Enkelt, eller hur!! Nu kan ni laga denna nyttiga rätt till era familjer och låta er wowas av vilka smakfröjder som smeker tungan. Eller så blir ni bara mätta, helt enkelt.
Btw, utöka receptet lite om det är fler än två som ska ha!!
Sådär, då har jag delat med mig av det viktigaste som gått down det senaste dygnet. Untill next time, happy eating! :)
Pojkvännen fyllde 24 igår, grattis Magnus!! Skönt dock att det bara är en gång om året, då min baby blir som en hyperaktiv femåring som springer omkring och skriker "idag fyller jag år!!! idag fyller jag år!!!" utan uppehåll. Men det får man när man är birthdayboy. <3!
Vi firade på Rotary Pub som var egentligen var stängd men eftersom Magnus känner 95% av göteborg var det ett jävla drag ändå. Det tog mig lite tid att komma med i matchen men när jag väl var med hade jag skitkul.
Snackade med en skön kille från Amerikatt, Florida närmare bestämt, som "couch surfade", något jag aldrig hört talas om innan men som verkar ganska ballt. Det går ut på att man bor på soffan hos random människor man tar kontakt med över en internetsajt där andra ställer upp på att låna ut sin soffa ett par nätter. Han hade bott hos människor över hela europa! Väldigt coolt.
Vi pratade mycket om Bushuslingen, min Johnny Cash allergi, hans White Stripes allergi, Disneyworld, det faktum att bina i U.S.A. håller på att dö ut och att U.S.A. inte kommer kunna producera nån frukt i famtiden (där blev han lite skraj), snobbiga frenchmen och hur jävla gott det är med Subway-mackor. Bland annat. Det var skönt att snacka engelska ett tag.
Anyhoo, det var den kvällen det.
Nu undrar ni kanske varför detta inlägg heter som det gör? Let me spinna vidare.
Det finns en fiskrätt som jag minns från min barndom, med en gudomlig sås som jag trodde var lost forever då jag har frågat mamma en massa gånger men hon kan inte minnas den. Jag har alltså drömt om denna fantastiska fiskrätt, och riktigt sörjt att jag aldrig får smaka den igen.
Men, som vanligt, farmor to the rescue. Det visade sig att det inte var mammas fantastiska matlagning (eller....nått...) som spawnat denna maträtt, utan farmors! Hon hade köpt torsk och skulle visa mig hur man tillagar fisk och jag beskriver såsen som jag minns så väl. "Den svänger vi ihop nu då, på nolltid" tyckte hon! "Ehhh....vaa...?" menade jag, är det möjligt?? Jo då. Så det gjorde vi. Hur mofoing lätt som helst, här har jag gått i åratal och längtat, och så är det den enklaste såsen i världen att svänga ihop. Här har ni den, gott folk:
Ericas Fantastiska Underbara Barndoms Sås (till kokt torsk)
Smält en rejäl klick smör i en kastrull.
Tryck ner en (torr) visp i en påse vetemjöl och tillsätt det som fastnar på/i vispen (du läste rätt).
Häll i några klunkar mjölk, typ 2-3 1/2 dl.
I med salt och peppar, låt koka upp så det bubblar, vispa noggrant.
Ha två hårdkokta ägg redo, hacka dom i strimlor och rör i dem i såsen.
Tillsätt en näve ärtor och smaka av.
Klart!!!
Häll såsen över den kokta torsken och servera med potatis och cocktail tomater.
Enkelt, eller hur!! Nu kan ni laga denna nyttiga rätt till era familjer och låta er wowas av vilka smakfröjder som smeker tungan. Eller så blir ni bara mätta, helt enkelt.
Btw, utöka receptet lite om det är fler än två som ska ha!!
Sådär, då har jag delat med mig av det viktigaste som gått down det senaste dygnet. Untill next time, happy eating! :)
måndag 6 augusti 2007
Tarmvred To The Rescue
Drog på mig en ganska flummig bacillusk för drygt en vecka sen, som gjorde att jag fick spendera mycket mer tid sittandes på dass än normalt, feber, muskelkramp, spyattacker och det värsta, magknip så inihelvetes illa. Detta slutade med två dygn på Östra, där dom pumpade mig full med nyttigheter och sen fick jag åka hem. Bacillusken skulle kroppen själv ta hand om, bara jag inte var uttorkad.
Sen dess har jag mått bättre, lös i magen har jag varit men ingen magknip eller spya. Och till mina chefer har jag glatt sagt att jag helt klart är på bättringsvägen och allt är finfinfint. Vilket det var, tills idag.
Vaknade med vad som kan jämföras med menskramp (killar tänk er en halvtimme efter a swift kick to the nuts) i hela magen så jag inte kunde ligga still utan vred o vände på mig, stönandes å kvidandes. Magnus som sov brevid trodde väl det var nån fantastisk dröm med honom i huvudrollen, men icke. Väckarklockan som jag ställer en timme innan jag måste gå upp (så jag kan snooza i vad som känns som all evighet) ringer, och jag är tvungen att springa till dass för första gången. Sen är det ett dassbesök varje gång klockan ringer, var tionde minut. Inte normalt. Då kommer spyan. Har ni någonsin upplevt känslan av att ha liquid sprutandes ur både arsle och mun samtidigt?
Det låter ganska speciellt.
Det känns ganska speciellt.
Det ser nog ganska speciellt ut, för den som rycker upp dörren och frågar om man behöver hjälp.
Iaf, efter ett par timmar av det här, då jag har missat bussen för jag inte kan släppa taget om toastolen, ringer magnus mina chefer och berättar läget. Dom blir inte glada, dom skulle ha lite semester idag, men tystnar när dom hör mina våldsamma spy-ljud ifrån badrummet.
Poängen med denna story?
Idag slipper jag jobba!!!
Sen dess har jag mått bättre, lös i magen har jag varit men ingen magknip eller spya. Och till mina chefer har jag glatt sagt att jag helt klart är på bättringsvägen och allt är finfinfint. Vilket det var, tills idag.
Vaknade med vad som kan jämföras med menskramp (killar tänk er en halvtimme efter a swift kick to the nuts) i hela magen så jag inte kunde ligga still utan vred o vände på mig, stönandes å kvidandes. Magnus som sov brevid trodde väl det var nån fantastisk dröm med honom i huvudrollen, men icke. Väckarklockan som jag ställer en timme innan jag måste gå upp (så jag kan snooza i vad som känns som all evighet) ringer, och jag är tvungen att springa till dass för första gången. Sen är det ett dassbesök varje gång klockan ringer, var tionde minut. Inte normalt. Då kommer spyan. Har ni någonsin upplevt känslan av att ha liquid sprutandes ur både arsle och mun samtidigt?
Det låter ganska speciellt.
Det känns ganska speciellt.
Det ser nog ganska speciellt ut, för den som rycker upp dörren och frågar om man behöver hjälp.
Iaf, efter ett par timmar av det här, då jag har missat bussen för jag inte kan släppa taget om toastolen, ringer magnus mina chefer och berättar läget. Dom blir inte glada, dom skulle ha lite semester idag, men tystnar när dom hör mina våldsamma spy-ljud ifrån badrummet.
Poängen med denna story?
Idag slipper jag jobba!!!
Bloggberoende, Jag????
Jag fattar nu, efter en tids kritiskt lyssnade på andra bloggare, vad det menas med bloggberoende. Jag har aldrig varit en sån som skriver mycket, jag har dokumenterat i dagböker dag för dag vad jag har gjort men inte i syfte att andra ska läsa det.
Nu, ca. fyra dagar in på denna blogg, känner jag nån slags pervers njutning av att se det jag skriver, i text, on the net. Jag upplever att allt jag tänker och tycker, vill jag skriva här, och jag får lägga band på mig själv så att inte tråka ut er, min trogna publik (asgav).
Några saker jag måste kommentera; jag kollade på Koloniområdet Iris som går på kanal 4+ idag, där skulle programledaren hjälpa en småbarnsfamilj att klippa gräset sådär lite sommar-mysigt, men han fick inte igång gräsklipparen.
Då frågar han familjens två barn, en på fyra år och en på ca. två år om hjälp lite skojjsigt sådär, ungen på max två år (som har blöjor på sig) stapplar fram som småbarn gör, pekar glatt på först en knapp och sen på en annan, och FÅR IGÅNG GRÄSKLIPPAREN. Föräldrarna ler stolt och tycker deras barn kan mycket. OJ va bra att ungen kan få igång gräsklipparen!!! Är det ingen annan som reagerar på detta mycket farliga faktum , att bebisen i familjen kan dra igång ett livsfarligt verktyg som kan kapa av diverse viktiga kroppsdelar !?! Men icke, föräldrarna log bara stolt. Mystiskt.
Sen en annan grej, jag har plöjt igenom farsans blogg (www.burgundymist.blogspot.com, sjukt värt att slösa lite tid på) som en slav, man fastnar så jälvla lätt!! Där skriver han bla a om denna iq-befriande reklam för en pan-pizza med extra fiber, du vet den som det är två kids som sitter i ett rum och killens morsa msn:ar honom och säger att det finns pan-pizza i frysen, båda ungdomarna kutar ner till köket för att käka, och när dom visar närbilden på pizzan säger killen "fett med fibrer!!!" HAHAHAHAHA Ja!!!! Det är såklart just fett och sen lite, lite fibrer man får om man äter den! Det har jag aldrig tänkt på, men fan va sant!! Sjukt skönt observerat, farsan, cred!!
Nä, nu skall här sovas, har en ljuvlig dag i skoaffären framför mig imorgon.
Höres!!
Nu, ca. fyra dagar in på denna blogg, känner jag nån slags pervers njutning av att se det jag skriver, i text, on the net. Jag upplever att allt jag tänker och tycker, vill jag skriva här, och jag får lägga band på mig själv så att inte tråka ut er, min trogna publik (asgav).
Några saker jag måste kommentera; jag kollade på Koloniområdet Iris som går på kanal 4+ idag, där skulle programledaren hjälpa en småbarnsfamilj att klippa gräset sådär lite sommar-mysigt, men han fick inte igång gräsklipparen.
Då frågar han familjens två barn, en på fyra år och en på ca. två år om hjälp lite skojjsigt sådär, ungen på max två år (som har blöjor på sig) stapplar fram som småbarn gör, pekar glatt på först en knapp och sen på en annan, och FÅR IGÅNG GRÄSKLIPPAREN. Föräldrarna ler stolt och tycker deras barn kan mycket. OJ va bra att ungen kan få igång gräsklipparen!!! Är det ingen annan som reagerar på detta mycket farliga faktum , att bebisen i familjen kan dra igång ett livsfarligt verktyg som kan kapa av diverse viktiga kroppsdelar !?! Men icke, föräldrarna log bara stolt. Mystiskt.
Sen en annan grej, jag har plöjt igenom farsans blogg (www.burgundymist.blogspot.com, sjukt värt att slösa lite tid på) som en slav, man fastnar så jälvla lätt!! Där skriver han bla a om denna iq-befriande reklam för en pan-pizza med extra fiber, du vet den som det är två kids som sitter i ett rum och killens morsa msn:ar honom och säger att det finns pan-pizza i frysen, båda ungdomarna kutar ner till köket för att käka, och när dom visar närbilden på pizzan säger killen "fett med fibrer!!!" HAHAHAHAHA Ja!!!! Det är såklart just fett och sen lite, lite fibrer man får om man äter den! Det har jag aldrig tänkt på, men fan va sant!! Sjukt skönt observerat, farsan, cred!!
Nä, nu skall här sovas, har en ljuvlig dag i skoaffären framför mig imorgon.
Höres!!
söndag 5 augusti 2007
Bakis På Jobbet vs. Ungen Med Tåbira Part 2
Ja, iaf, som ni säkert förstår så slutade kvällen sent, mycket mycket sent. Jag hällde i mig två liter vatten i hopp om att nyktra till innan jobbet börjar, om ca. fyra timmar, typ. Funkade ej.
Vaknade när klockan ringde med mord i sinnet och dunkande huvudvärk.
Tungt perfymerad och tuggumi-tuggandes är jag där, springer trappor upp och ner, klättrar på hyllor upp till taket, går runt runt runt i väntan på att någon vill mig något.
Då kommer det en barnfamilj, och barnfamiljer är bland det jobbigaste som finns särskilt när man är bakis, det är mycket luta sig fram och stå på knä. Ungar är ju även LIVRÄDDA för mätstickan, den man lägger brevid foten för att mäta längden och få fram storleken, den som inte känns nånting och inte är ett dugg farlig.
Nu måste jag spinna vidare lite i det här ämnet om mätstickor ett tag, för varför(???) varför (??!!??) är föräldrar så VANSINNIGT mjäkiga med sina barn? Föräldern vet, liksom jag vet, att mätstickan inte är ett dugg farlig. Vi vet båda två att barnet inte kommer ta någon skada överhuvudtaget, SÅ HÅLL BARA FAST FOTEN SÅ JAG FÅR MÄTA!!! Du är starkare än barnet (nu menar jag de lite yngre ungarna, detta kan vara svårt med en sjuåring) , du kan med lätthet ta ett stadigt tag (utan att göra illa skitungen) runt vristen och hålla foten på plats i dom tre sekunder som jag behöver på mig att mäta. Men icke. Piper barnet det minsta, så släppts foten och föräldern försöker ÖVERTALA barnet att stå stilla, med löften om godis eller ännu värre, när dom tror att deras vidriga avkomma är på något sätt intelligent och dom försöker förklara hur mätstickan fungerar och ska vi prova på mamma först? Jaa det gör vi, titta, nu mäter vi mammas fot, ojojoj va roligt! Din tur! Kul va?? Nehej, inte det, skrik inte så i affären sötnos, ska vi mäta Nallens fot! Jooooo, det gör vi! Titta Nallens fot! Ja titta! Nallen tycker om att mäta fötterna!! Vill inte du prova, älskling? Sluta skrika så nu så blir det GLASS sen!! Jaaa, glass!! Men då måste du låta flickan mäta först! Ok ok skrik inte, du slipper, du får glass ändå!
Så håller dom på, dessa tragiska föräldrar som har knullat fram något dom inte kan hantera. Jeezuz. När jag får barn tänker jag verkligen inte hålla på så. Inget jävla daltande, nu ska vi köpa skor, då ska foten mätas, inget mer med det. Bara att hålla fast så är det över på nolltid och ungen fattar att det inte var något farligt alls, plus att det inte hjälper att skrika för att få som man vill. Dom få som faktiskt håller fast foten är underbara, och ungen kanske skriker men lägger av ganska snabbt och om man måste mäta om är det sedan inget problem. Så ska det gå till.
Iaf, back to the story.
Det kommer in en barnfamilj (och jag tänker helvetehelvetehelvete) av den klassiaka typen, mamma, pappa, storebror och lillasyster. Vovven och villan hade dom lämnat hemma, men volvon tog dom med. Just denna familj var dock lite special då dom var gigantiska allihop, det severades antagligen pizza med extra fett på varje kväll hos dem. Cola och socker till frukost. Motion förbjuden. Det är så hemskt när man ser hur feta föräldrar gör med sina barn, göder dom som julgrisar.
Det var lillasyster som skulle ha skor, hon gick i gympadojjor utan strumpor fast det var 20 grader varmt out there (det är nämligen alltid fint väder och varmt när jag jobbar) och hon skulle ha sandaler. Eftersom hon sitter i en stol och kan inte nå ner till fötterna då magarna är i vägen får jag dra av henne skorna. Vilket jag gör.
Let me tell you a little about fotsvett. Det finns olika typer. Det finns den svaga sorten, som man bara anar, och som inte är så jobbig, det har bara varit lite varmt i skorna just den dagen. Sen finns det nivå två, den som luktar starkt och illa och kräver att personen med fötterna byter strumpor ofta och kanske har barr-doftande sulor i skorna som suger åt sig fukt och är antibakteriella. Får vi en sån kund brukar vi få öppna dörren ett tag och vädra lite, efter dom har gått. (Måste inflika att det är en myt att män har värre doftande fötter än kvinnor, det kan vara precis lika illa, det är bara mindre accepterat för en kvinna att stinka fotsvett så hon tar bättre hand om sina fötter, tvättar dom mer noggrant, smörjer kanske in dom med nån bra kräm morgon o kväll, sprutar doft-dödande sprej i skorna osv. medans en man FÅR lukta fotsvett, så dom blir väl tvättade när det rinner vatten på dom i duschen, typ.) Sedan finns det nivå tre, Holocaust nivån, den som dödar utan mening eller rättvisa. Affären måste saneras och kunderna flyr (lustigt nog brukar personen med dödsfötterna inte märka detta) och vi som jobbar där får dra på oss varsin gasmask.
Lillasyster porkchop hade nivå-tre fötter. Mina näshår brändes bort på två sekunder (jag befann mig på knä väldigt nära doftkällan) och jag svimmade nästan av. "Jag ska bara...........kommer strax" kväker jag och springer iväg för att andas och stålsätta mig. Är man beredd är det ju en helt annan grej, man kan ta djupa andetag på lagret och andas mycket lite osv. medans man inte låtsas om det hela och är trevlig och rar.
Ungen tar EVIGHETER på sig, vill prova hundratals olika modeller (som jag naturligtvis får kränga på henne) och jag har för länge sen andats in far to many nivå-tre fotsvett partiklar för mitt eget bästa. Jag tror jag blev lite hög av det. Till slut, finally, när dom har gått, får jag vädra och andas frisk luft. Då (thank god, och inte innan) vänder det sig i magen på mig, och jag får springa upp o spy.
En fin, och ganska vanlig, lördag på jobbet.
Vaknade när klockan ringde med mord i sinnet och dunkande huvudvärk.
Tungt perfymerad och tuggumi-tuggandes är jag där, springer trappor upp och ner, klättrar på hyllor upp till taket, går runt runt runt i väntan på att någon vill mig något.
Då kommer det en barnfamilj, och barnfamiljer är bland det jobbigaste som finns särskilt när man är bakis, det är mycket luta sig fram och stå på knä. Ungar är ju även LIVRÄDDA för mätstickan, den man lägger brevid foten för att mäta längden och få fram storleken, den som inte känns nånting och inte är ett dugg farlig.
Nu måste jag spinna vidare lite i det här ämnet om mätstickor ett tag, för varför(???) varför (??!!??) är föräldrar så VANSINNIGT mjäkiga med sina barn? Föräldern vet, liksom jag vet, att mätstickan inte är ett dugg farlig. Vi vet båda två att barnet inte kommer ta någon skada överhuvudtaget, SÅ HÅLL BARA FAST FOTEN SÅ JAG FÅR MÄTA!!! Du är starkare än barnet (nu menar jag de lite yngre ungarna, detta kan vara svårt med en sjuåring) , du kan med lätthet ta ett stadigt tag (utan att göra illa skitungen) runt vristen och hålla foten på plats i dom tre sekunder som jag behöver på mig att mäta. Men icke. Piper barnet det minsta, så släppts foten och föräldern försöker ÖVERTALA barnet att stå stilla, med löften om godis eller ännu värre, när dom tror att deras vidriga avkomma är på något sätt intelligent och dom försöker förklara hur mätstickan fungerar och ska vi prova på mamma först? Jaa det gör vi, titta, nu mäter vi mammas fot, ojojoj va roligt! Din tur! Kul va?? Nehej, inte det, skrik inte så i affären sötnos, ska vi mäta Nallens fot! Jooooo, det gör vi! Titta Nallens fot! Ja titta! Nallen tycker om att mäta fötterna!! Vill inte du prova, älskling? Sluta skrika så nu så blir det GLASS sen!! Jaaa, glass!! Men då måste du låta flickan mäta först! Ok ok skrik inte, du slipper, du får glass ändå!
Så håller dom på, dessa tragiska föräldrar som har knullat fram något dom inte kan hantera. Jeezuz. När jag får barn tänker jag verkligen inte hålla på så. Inget jävla daltande, nu ska vi köpa skor, då ska foten mätas, inget mer med det. Bara att hålla fast så är det över på nolltid och ungen fattar att det inte var något farligt alls, plus att det inte hjälper att skrika för att få som man vill. Dom få som faktiskt håller fast foten är underbara, och ungen kanske skriker men lägger av ganska snabbt och om man måste mäta om är det sedan inget problem. Så ska det gå till.
Iaf, back to the story.
Det kommer in en barnfamilj (och jag tänker helvetehelvetehelvete) av den klassiaka typen, mamma, pappa, storebror och lillasyster. Vovven och villan hade dom lämnat hemma, men volvon tog dom med. Just denna familj var dock lite special då dom var gigantiska allihop, det severades antagligen pizza med extra fett på varje kväll hos dem. Cola och socker till frukost. Motion förbjuden. Det är så hemskt när man ser hur feta föräldrar gör med sina barn, göder dom som julgrisar.
Det var lillasyster som skulle ha skor, hon gick i gympadojjor utan strumpor fast det var 20 grader varmt out there (det är nämligen alltid fint väder och varmt när jag jobbar) och hon skulle ha sandaler. Eftersom hon sitter i en stol och kan inte nå ner till fötterna då magarna är i vägen får jag dra av henne skorna. Vilket jag gör.
Let me tell you a little about fotsvett. Det finns olika typer. Det finns den svaga sorten, som man bara anar, och som inte är så jobbig, det har bara varit lite varmt i skorna just den dagen. Sen finns det nivå två, den som luktar starkt och illa och kräver att personen med fötterna byter strumpor ofta och kanske har barr-doftande sulor i skorna som suger åt sig fukt och är antibakteriella. Får vi en sån kund brukar vi få öppna dörren ett tag och vädra lite, efter dom har gått. (Måste inflika att det är en myt att män har värre doftande fötter än kvinnor, det kan vara precis lika illa, det är bara mindre accepterat för en kvinna att stinka fotsvett så hon tar bättre hand om sina fötter, tvättar dom mer noggrant, smörjer kanske in dom med nån bra kräm morgon o kväll, sprutar doft-dödande sprej i skorna osv. medans en man FÅR lukta fotsvett, så dom blir väl tvättade när det rinner vatten på dom i duschen, typ.) Sedan finns det nivå tre, Holocaust nivån, den som dödar utan mening eller rättvisa. Affären måste saneras och kunderna flyr (lustigt nog brukar personen med dödsfötterna inte märka detta) och vi som jobbar där får dra på oss varsin gasmask.
Lillasyster porkchop hade nivå-tre fötter. Mina näshår brändes bort på två sekunder (jag befann mig på knä väldigt nära doftkällan) och jag svimmade nästan av. "Jag ska bara...........kommer strax" kväker jag och springer iväg för att andas och stålsätta mig. Är man beredd är det ju en helt annan grej, man kan ta djupa andetag på lagret och andas mycket lite osv. medans man inte låtsas om det hela och är trevlig och rar.
Ungen tar EVIGHETER på sig, vill prova hundratals olika modeller (som jag naturligtvis får kränga på henne) och jag har för länge sen andats in far to many nivå-tre fotsvett partiklar för mitt eget bästa. Jag tror jag blev lite hög av det. Till slut, finally, när dom har gått, får jag vädra och andas frisk luft. Då (thank god, och inte innan) vänder det sig i magen på mig, och jag får springa upp o spy.
En fin, och ganska vanlig, lördag på jobbet.
lördag 4 augusti 2007
Bakis På Jobbet vs. Ungen Med Tåbira Part 1
Och så var man där igen.
Fredag kväll infinner sig, kompisarna börjar ringa och man får förklara för miljonte gången att man jobbar lördagar (varenda jävla lördag, vilket innebär att "helgen" är EN dag, och som vi alla vet är söndagar helt värdelösa om man inte har förslavats av någon kristen fantasifigur, då det enda man gör är att riktigt götta te sig i ångesten inför morgondagen) och kan VERKLIGEN inte hänga med ut. FÅR inte gå ut. AJJA-FUCKIN'-BAJJA till att gå ut, dricka öl, mysa med vänner, skratta och vara glad, livet e en fest.
Tre sekunder senare står man uppiffad som få i värsta party-gearet med ögonfransböjaren och en cigg i ena handen, en folköl som man skrämde fram ur kylen i den andra, mobilen klistrad mot örat (sorry daddy rock, I can't help it), dom vita ränderna ylandes på stereon (läs laptopens inbyggda mini-högtalare) medans man frenetiskt planerar var man ska ta vägen.
Meanwhile är den lilla smarta men ack så klena rösten i huvudet som motsätter sig det hela skönt bound and gagged i nått unket förråd längst bak i hjärnan.
Nu har jag sån übertur att jag bor fem minuter från gbg's BÄSTA studentpub, där jag även har jobbat något år innan skohelvetesfanskapspissrövskuken-i-hjulet jobbet jag har nu.
Där hänger även stans skönaste crew, en samling killar och några tjejer som är, som jag, pubare, dvs vi kan gå bakom baren o hämta egen öl, vi kan byta musik om vi vill och vi har, för länge, länge sen, även claimat (kläjmat fån engelska to claim for you noobies, det såg så konstigt ut i skrift att jag kände att en förklaring var på plats) det bästa bordet precis brevid baren. Det är ett högt bord, ett sånt som man egentligen ska stå runt men det är det ju ingen som vill så vi sitter på barstolar och blickar ut över puben som kungar, och drottningar. Alla dödliga ser upp till oss och vi är så coola att man skiter på sig. Iaf, Det vackra och mycket, mycket, jag tror inte du greppar HUR mycket, farliga är att efter stängning, dvs kl 00:00, är det ajöss med alla icke-pubare och hello till att röka inomhus. Fatta lyxen i att sitta inomhus nuförtiden, suga på en öl och en cigg SAMTIDIGT!! Musiken höjs till taket, alla som haft oturen att ha jobbat ska supa sig redlösa och stämningen är i topp.
Mina feebla nej-svar på "kom igen nu, Fru Pub (jag kallas för det där av nån konstig *ahem* anledning), botten upp!!" är inget att komma med i det läget. Ingen, minst av allt jag själv, vill tänka på att klockan är halv tre, att jag har öl i håret som jag hällt dit själv för det är en sed i nån diffus kultur nånstans och därmed jävligt ballt, att vin INTE ska intas när man redan är banannas och att morgondagen faktiskt, tyvärr, denna gången också, nog verkar närma sig.
nä vet ni vad, det här tog längre att skriva än jag tänkt, jag berättar färdigt imorgon, nu ska jag till rockbaren och vara glad. Det är ju lördag. Later babes!
Fredag kväll infinner sig, kompisarna börjar ringa och man får förklara för miljonte gången att man jobbar lördagar (varenda jävla lördag, vilket innebär att "helgen" är EN dag, och som vi alla vet är söndagar helt värdelösa om man inte har förslavats av någon kristen fantasifigur, då det enda man gör är att riktigt götta te sig i ångesten inför morgondagen) och kan VERKLIGEN inte hänga med ut. FÅR inte gå ut. AJJA-FUCKIN'-BAJJA till att gå ut, dricka öl, mysa med vänner, skratta och vara glad, livet e en fest.
Tre sekunder senare står man uppiffad som få i värsta party-gearet med ögonfransböjaren och en cigg i ena handen, en folköl som man skrämde fram ur kylen i den andra, mobilen klistrad mot örat (sorry daddy rock, I can't help it), dom vita ränderna ylandes på stereon (läs laptopens inbyggda mini-högtalare) medans man frenetiskt planerar var man ska ta vägen.
Meanwhile är den lilla smarta men ack så klena rösten i huvudet som motsätter sig det hela skönt bound and gagged i nått unket förråd längst bak i hjärnan.
Nu har jag sån übertur att jag bor fem minuter från gbg's BÄSTA studentpub, där jag även har jobbat något år innan skohelvetesfanskapspissrövskuken-i-hjulet jobbet jag har nu.
Där hänger även stans skönaste crew, en samling killar och några tjejer som är, som jag, pubare, dvs vi kan gå bakom baren o hämta egen öl, vi kan byta musik om vi vill och vi har, för länge, länge sen, även claimat (kläjmat fån engelska to claim for you noobies, det såg så konstigt ut i skrift att jag kände att en förklaring var på plats) det bästa bordet precis brevid baren. Det är ett högt bord, ett sånt som man egentligen ska stå runt men det är det ju ingen som vill så vi sitter på barstolar och blickar ut över puben som kungar, och drottningar. Alla dödliga ser upp till oss och vi är så coola att man skiter på sig. Iaf, Det vackra och mycket, mycket, jag tror inte du greppar HUR mycket, farliga är att efter stängning, dvs kl 00:00, är det ajöss med alla icke-pubare och hello till att röka inomhus. Fatta lyxen i att sitta inomhus nuförtiden, suga på en öl och en cigg SAMTIDIGT!! Musiken höjs till taket, alla som haft oturen att ha jobbat ska supa sig redlösa och stämningen är i topp.
Mina feebla nej-svar på "kom igen nu, Fru Pub (jag kallas för det där av nån konstig *ahem* anledning), botten upp!!" är inget att komma med i det läget. Ingen, minst av allt jag själv, vill tänka på att klockan är halv tre, att jag har öl i håret som jag hällt dit själv för det är en sed i nån diffus kultur nånstans och därmed jävligt ballt, att vin INTE ska intas när man redan är banannas och att morgondagen faktiskt, tyvärr, denna gången också, nog verkar närma sig.
nä vet ni vad, det här tog längre att skriva än jag tänkt, jag berättar färdigt imorgon, nu ska jag till rockbaren och vara glad. Det är ju lördag. Later babes!
fredag 3 augusti 2007
Ödelkvinnan
Jaha, första dagen avklarad. Jag har ont i fötterna och ryggen, not to mention huvudet.
Efter jag släpat ut alla korgar som ska stå utanför affären och se lockande ut (lockar mest enbenta tjuvar verkar det som) hann jag inte mer än att ställa iordning några skor (urk) innan det första ufot för dagen slemmade fram.
Det var nån slags ödelkvinna, ni skulle sett henne, hon sträckte fram en vidrig svullen fot med en massa hår på och ville att jag skulle leta fram en sko som inte bara skulle sitta perfekt, utan även få hennes klumpfot att likna cindy crafoords vackra fötter. Pronto. Ingen tid att tänka, utan bara grabba tag i diverse skodon, visa och låta dom dömmas. Själv så visste jag ju att det fanns lika stor chans att hitta några som både passade och var "snygga" nog för henne som om att jultomten skulle vandra in och ge mig en miljon up front, men jag kämpade vidare, skohelvete efter skohelvete, tills vi avverkat hela damavdelningen. Då tittar kärringen på mig och dömmer mig med blicken som om det vore MITT fel att Frankenstein-skor inte tillverkas för kvinnor. "Ja-a, då har jag nog inte så mycket mer att visa dig nu.." säger jag o ser fundersam ut som om jag försöker komma på nån mer sko som vi kan ha missat. Egentligen tänker jag på hur hon skulle se ut levande flådd.
Då kläcker kärringjäveln; "Ja, egentligen hade jag tänkt mig en sandal." EN SANDAL??? Som man lätt kan få ner en klumpfot i, eftersom man kan ställa in banden!?! Vafan har vi gått igenom varenda sko som inte passar när hon har tänkt sig världens enklaste sko från början? Mental-fucking-torture. Inombords suckar jag så djupt att jag spräcker örontrummorna, men utåt sett ler jag som en filmstjärna och visar henne sandalerna. Vi provar olika modeller (läs: hon sitter o gäspar medans jag står på knäna och med våld kränger på henne fanskapen) och hon bestämmer sig till slut. Hon har storlek 38, säger hon, men tårna hänger över kanten och skrapar mot marken så jag plockar fram ett par större, som passar perfekt. "Vilken storlek är det här då?" frågar hon, "det är en fyrtio," säger jag, "men dom är små i storlekarna, så det ska man inte bry sig om, bara dom sitter som dom ska och tårna är innanför kanten, såhär" visar jag, men hon tittar inte. "FYRTIO???" skriker hon, så tapeten lossnar lite, "det har jag minsann aldrig haft!" Joho tänker jag, det har du minsann, men dom stackarna som har sålt skor till dig innan har väl haft vett att ljuga. Istället försöker jag ännu en gång förklara att just dessa sandaler är små i storlekarna (det är dom INTE) och att det inte spelar någon roll, dom passar ju och ingen kommer någonsin att veta vilken storlek det är. "Nej vet du vad" väser ödelkvinnan, "så här förolämpad har jag inte blivit på mycket länge! Skulle jag ha stora fötter, menar du??" "Nej, nej" menar jag, "inte alls, det är bara så att just dom här råkar passa bäst! Dom ska ju sitta skönt, då får du inte ont när du går, det är väl bra?" "Ja jag tänker då aldrig klampa runt i ett par fyrtio, nån måtta får det vara, hit kommer jag inte och handlar nått mer, tack och hej!" och så drog hon. Kvar satt jag med ett berg av skor framför mig, och en enorm lust att springa efter och slita halspulsådern av henne.
Detta tog ca. två timmar. Efteråt kände jag mig så smutsig, som om jag sålt min kropp till henne att spotta på. Jag hade duschat om det fanns möjlighet, vilket det naturligtvis inte gör, för att få bort hennes hud och fotceller från mina händer. Hon andades för fan på mig, eew. Jag hatar alla kunder.
P.S. En unge nös mig i ansiktet också.
Efter jag släpat ut alla korgar som ska stå utanför affären och se lockande ut (lockar mest enbenta tjuvar verkar det som) hann jag inte mer än att ställa iordning några skor (urk) innan det första ufot för dagen slemmade fram.
Det var nån slags ödelkvinna, ni skulle sett henne, hon sträckte fram en vidrig svullen fot med en massa hår på och ville att jag skulle leta fram en sko som inte bara skulle sitta perfekt, utan även få hennes klumpfot att likna cindy crafoords vackra fötter. Pronto. Ingen tid att tänka, utan bara grabba tag i diverse skodon, visa och låta dom dömmas. Själv så visste jag ju att det fanns lika stor chans att hitta några som både passade och var "snygga" nog för henne som om att jultomten skulle vandra in och ge mig en miljon up front, men jag kämpade vidare, skohelvete efter skohelvete, tills vi avverkat hela damavdelningen. Då tittar kärringen på mig och dömmer mig med blicken som om det vore MITT fel att Frankenstein-skor inte tillverkas för kvinnor. "Ja-a, då har jag nog inte så mycket mer att visa dig nu.." säger jag o ser fundersam ut som om jag försöker komma på nån mer sko som vi kan ha missat. Egentligen tänker jag på hur hon skulle se ut levande flådd.
Då kläcker kärringjäveln; "Ja, egentligen hade jag tänkt mig en sandal." EN SANDAL??? Som man lätt kan få ner en klumpfot i, eftersom man kan ställa in banden!?! Vafan har vi gått igenom varenda sko som inte passar när hon har tänkt sig världens enklaste sko från början? Mental-fucking-torture. Inombords suckar jag så djupt att jag spräcker örontrummorna, men utåt sett ler jag som en filmstjärna och visar henne sandalerna. Vi provar olika modeller (läs: hon sitter o gäspar medans jag står på knäna och med våld kränger på henne fanskapen) och hon bestämmer sig till slut. Hon har storlek 38, säger hon, men tårna hänger över kanten och skrapar mot marken så jag plockar fram ett par större, som passar perfekt. "Vilken storlek är det här då?" frågar hon, "det är en fyrtio," säger jag, "men dom är små i storlekarna, så det ska man inte bry sig om, bara dom sitter som dom ska och tårna är innanför kanten, såhär" visar jag, men hon tittar inte. "FYRTIO???" skriker hon, så tapeten lossnar lite, "det har jag minsann aldrig haft!" Joho tänker jag, det har du minsann, men dom stackarna som har sålt skor till dig innan har väl haft vett att ljuga. Istället försöker jag ännu en gång förklara att just dessa sandaler är små i storlekarna (det är dom INTE) och att det inte spelar någon roll, dom passar ju och ingen kommer någonsin att veta vilken storlek det är. "Nej vet du vad" väser ödelkvinnan, "så här förolämpad har jag inte blivit på mycket länge! Skulle jag ha stora fötter, menar du??" "Nej, nej" menar jag, "inte alls, det är bara så att just dom här råkar passa bäst! Dom ska ju sitta skönt, då får du inte ont när du går, det är väl bra?" "Ja jag tänker då aldrig klampa runt i ett par fyrtio, nån måtta får det vara, hit kommer jag inte och handlar nått mer, tack och hej!" och så drog hon. Kvar satt jag med ett berg av skor framför mig, och en enorm lust att springa efter och slita halspulsådern av henne.
Detta tog ca. två timmar. Efteråt kände jag mig så smutsig, som om jag sålt min kropp till henne att spotta på. Jag hade duschat om det fanns möjlighet, vilket det naturligtvis inte gör, för att få bort hennes hud och fotceller från mina händer. Hon andades för fan på mig, eew. Jag hatar alla kunder.
P.S. En unge nös mig i ansiktet också.
Nu Börjar Helvetet
Nu är tiden kommen. Nu har jag släpat mig upp, gjort mig fin, tryckt i mig gröt (jag glömde saltet) och nu ska jag åka till skoaffären. Vi får se hur det går.
torsdag 2 augusti 2007
Bara En Dag Kvar
Vad ska man göra? Jag har bara en enda dag av frihet kvar, sen lever man i misär igen. Några ideer? Än så länge har jag vaknat, käkat frukost, kollat på tv och petat mig i naveln and that's it. Jag borde kanske måla om köksbordet, eller skåpen, eller dörren till badrummet? Men då får jag ångest, för det är så hurtigt, så sista minuten kämma-in-lite-nyttigheter-såhär-sista-dagen-EVER....
Eller laga mat att ha med mig imorgon, men det får jag så klart ångest av också.
Jag vill inte. Jag vill inte, jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Ska ta en cigg. Det kanske dämpar ångesten.
Eller laga mat att ha med mig imorgon, men det får jag så klart ångest av också.
Jag vill inte. Jag vill inte, jag vill inte jag vill inte jag vill inte.
Ska ta en cigg. Det kanske dämpar ångesten.
onsdag 1 augusti 2007
Bara Två Dagar Kvar
tills helvetet brakar loss igen.
Nu har man haft semester i fem veckor. Jag visste att det skulle gå fort, men så HÄR fort var jag inte beredd på. Plus sug-faktorn i att jag fick ligga på sjukhus i två värdefulla dygn, tack, infektuösa diareé bacill. Tack så mycket.
Snart åker jag där igen, på spårvagnen på morgonen, samma gamla tråkiga knarriga väg som alltid, på väg till samma gamla tråkiga, knarriga jobb, där jag ska stå på mina gamla knarriga ben o sälja SKOR (läs med den djupaste känsla av hat du kan mana fram i rösten, eller om du inte sitter och läser högt för någon, tankarna).
Där ska jag stå o blänga hatiskt på varenda kund (och med det menar jag att jag ska le och önska dom välkomna och genast sätta igång o slicka röv) medans jag planerar deras långsamma död. Jag ska sprida mitt hat för mänskigheten med varenda förpackning skökräm jag säljer, varenda stödstrumpa jag får trä på. So be it.
En sak till, fick reda på i förrgår att cheferna mina har anställt en tjej i min ålder, med långt svart hår (som jag), som heter mitt namn. Ska dom börja samla eller? Räcker det inte med en? Lärde dom sig inte av deras första misstag?
Är hon snyggare än mig ska hon dö.
Innan dess får det bli lite roligheter. Har gått omkring som en sjukhus-zombie i mina sexiga ner-nysta mysbrallor, håret......vill jag inte tänka på just nu och fejset är inte att leka med. TUR att man föddes som tjej och kan öppna en burk spackel o klafsa på, så man blir snygg som en natt på nolltid. Typ. Ska äntligen träffa min underbara pojkvän efter en period av att vara för äcklig för att träffa någon överhuvudtaget.
stay tuned!
Nu har man haft semester i fem veckor. Jag visste att det skulle gå fort, men så HÄR fort var jag inte beredd på. Plus sug-faktorn i att jag fick ligga på sjukhus i två värdefulla dygn, tack, infektuösa diareé bacill. Tack så mycket.
Snart åker jag där igen, på spårvagnen på morgonen, samma gamla tråkiga knarriga väg som alltid, på väg till samma gamla tråkiga, knarriga jobb, där jag ska stå på mina gamla knarriga ben o sälja SKOR (läs med den djupaste känsla av hat du kan mana fram i rösten, eller om du inte sitter och läser högt för någon, tankarna).
Där ska jag stå o blänga hatiskt på varenda kund (och med det menar jag att jag ska le och önska dom välkomna och genast sätta igång o slicka röv) medans jag planerar deras långsamma död. Jag ska sprida mitt hat för mänskigheten med varenda förpackning skökräm jag säljer, varenda stödstrumpa jag får trä på. So be it.
En sak till, fick reda på i förrgår att cheferna mina har anställt en tjej i min ålder, med långt svart hår (som jag), som heter mitt namn. Ska dom börja samla eller? Räcker det inte med en? Lärde dom sig inte av deras första misstag?
Är hon snyggare än mig ska hon dö.
Innan dess får det bli lite roligheter. Har gått omkring som en sjukhus-zombie i mina sexiga ner-nysta mysbrallor, håret......vill jag inte tänka på just nu och fejset är inte att leka med. TUR att man föddes som tjej och kan öppna en burk spackel o klafsa på, så man blir snygg som en natt på nolltid. Typ. Ska äntligen träffa min underbara pojkvän efter en period av att vara för äcklig för att träffa någon överhuvudtaget.
stay tuned!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)