Backstabbers

Jag tänker inte gå in på för mycket detaljer men jag fick idag reda på att en person i min vänskapskrets har snackat skit bakom min rygg och betett sig jävligt sviningt åt mot mig. (Ingen ni känner, Magnus, Ellen, Anna.)
Det är ingen jättejätte grej, vi var inte så himla goda vänner men jag känner mig ändå sviken och sårad. Där har jag suttit och varit mig själv, bjudit på mig själv, skrattat, töntat mig, skojat med, litat på, tyckt om, och personen har alltså egentligen inte haft så höga tankar om mig the whole time. Jeesus, på riktigt, när ska folk växa upp?? Jag har lämnat sån här skit bakom mig, jag ser till att INTE vara med folk som jag inte känner att jag kan lita på, jag har blivit sårad förr och vill inte ta sådant längre, jag är superkänslig för sånt och tar verkligen åt mig, tyvärr.
Jag har blivit kallad bla a "inget att hänga i granen direkt" och "osexigt korkad", två meningar som sitter kvar i mitt hjärta som störa ärr. Jag kommer nog aldrig att skaka av mig dom, eller kunna släppa känslan jag får när jag tänker på det. Så jag umgås inte med folk som kan få mig att känna så längre, trodde jag.
Skulle glatt gå in på personens facebooksida och lämna ett mess, där får jag se hur personen skojar om mig med en annan polare. Min psykolog Cecilia frågar mig alltid; hur känndes det då? Vad hände i kroppen? Jo, först fylldes magsäcken med is. Sen började det surra istället, hjärtat bankade och jag blev alldeles svettig. Sen mådde jag illa, och sen blev jag riktigt, riktigt jävla förbannad. Vilket - enligt min mentala Cecilia som spökar på ett bra sätt ibland- är bra, normalt hade jag vänt det emot mig själv och tatt orden och byggt på mig dom, som man bygger en snögubbe med snö (ni fattar). Inte denna gången, det får fan vara nog nu. Om dom är så jävla omogna så dom behöver skoja om mig som aldrig gjort något annat än att vara trevlig och blottat mitt hjärta för dom så kan dom dra åt helvete, tack och hej.
Jag har många runt omkring mig som tycker om mig för den jag är och som står vid min sida även fast jag ibland säger dumma saker eller gör bort mig, vilket alla gör ibland, that's life, och det är sån jag är.
Det ska bli ett sant nöje att totalignorera dessa människor när jag ser dom nästa gång, förhoppningsvis aldrig.
Fick frågan en gång om jag skulle vilja kunna läsa folks tankar och jag svarade ja, helt klart. Då kan man med en gång, och med lätthet bespara sig sånt folk.
Avslutningsvis vill jag tacka alla mina riktiga vänner; mina underbara tjejkompisar Ellen och Anna, min vän sedan många liv tillbaka (fast han inte tror på sånt tror jag) Simon, mitt hjärtas andra hälft Magnus, Vågen, Oscar, Rotarygänget, Robert & co, och mina fina syskon, tack för att ni finns. Hade inte klarat alla skitstövlar som man tyvärr råkar på annars.
Kärlek till er.