Jag har ett stort problem; jag har ingen ork. Ingen energi. Inte konstigt, var får jag järn ifrån? Åt en gammal leverpastejmacka för några dagar sen... Dricker nästan aldrig vatten, det får man energi ifrån, har jag hört... Har ej pengar till annan mat än gul lök och krossade tomater och det blir man väl inte så pigg av... Frukt? Vad är det? Grönt? Va?? (Så fort jag har pengar ska jag äta ordentligt, det går bara inte nu.)
Där har vi ju självklart problemet, visst, jag fattar det. Men det tar inte slut där, för en av ADD grejerna är att man har så lite ork. Det är därför man får anfetamin tabletter, hos adhd kids blir dom lugnare, för add kids blir man helt plötsligt en sån som orkar. Wow, vilken känsla.
Tänk att vara en sån människa som säger "gud vad rörigt det är här, bäst jag tar itu med det" och rullar upp ärmarna och bara gör det. Eller, "idag borde jag verkligen få gjort det där, bäst jag drar på mig jackan och tar mig en promenad dit med en gång."
Jag KAN INTE göra så. Men jag försöker.
Igår gick jag och la mig svintidigt, jag tackade t o m nej till en inbjudan från ellen att komma förbi och drick vin vilket jag väldigt gärna hade gjort annars, jag har inte sett henne eller anna på ett tag, men som sagt jag tackade nej för att jag tänkte att jag skulle vara duktig idag. Jag tänkte att jag skulle gå upp klockan nio, duscha, låtsas äta något, göra mig lite halv-fin, dra till soc och lämna in papper, svänga förbi farmor, städa lägenheten och sen vara... fri. Inget som hänger över en. Sitta här och surfa utan att känna att jag skjuter upp på saker, aldrig får något gjort. Inte behöva klandra sig själv.
Gud, vad jag skulle vilja vara en sån där tjej som lämnar lägenheten tidigt på morgonen, fräsch och fin, med pigga ögon och språng i stegen, på väg att uträtta viktigheter. Jag tror inte så många sådana tjejer går runt och mumlar en mantra för sig själva, "bara jag inte tappar orken, bara jag inte tappar orken" om och om medans man känner, man känner hur energin rinner av en.
Har jag en enda viktig grej att göra, låt det vara en tvättid, ett möte på soc, ett möte med shrinken, hämta något hos farmor eller till och med roliga, trevliga saker som jag vill göra t ex sushi med pappa, blir det en sån stor grej, det är det enda jag orkar göra på en dag. Efter jag har gjort grejen måste jag lägga mig, för jag är helt jävla slut. Helt paj, som om jag jobbat intensivt i tolv timmar minst. Och jag somnar, stenhårt, bums. Slocknar, sover flera timmar, mitt på dagen, fast jag kanske sovit en hel natts sömn och inte rimligtvist borde vara det minsta trött. Problemet är att det är såhär även när jag har cash och har råd att äta ordentligt. Jag har käkat frukt, blütsaft, vitaminpiller, fiskleverolja (tror mig, farmor keeps me in pills) men inget hjälper, jag ORKAR inte.
Iaf, idag vaknade jag klockan halv sju på morgonen, två och en halv timmar tidigare än väckarklockan, pigg som en ärta. Jag satte mig och kollade på en film på datorn som jag tankat ner kvällen innan, undvek att tänka på att ta en dusch för det är jobbigt, man står där med lödder i håret och tänker jag orkar inte stå här längre, orkar inte lyfta armarna, måste här ifrån, kan jag bara skita i att skölja håret? Hur lång tid innan det börjar klia? Om jag tar en tupplur kanske jag orkar skölja håret senare? *ÅNGEST* (Fast jag sovit gott i över åtta timmar orkar jag inte duscha, hur sjukt är det?) Jag har nu sett färdigt på filmen, och jaa du...nu är det dags att dra. Då, när det är dags att göra det där duktiga, när det är dags att vara den där tjejen som ordnar med viktigheter, då rinner allt av mig, och vartenda steg på vägen, vartenda delmoment av det jag ska göra blir tungt som bly.
Ok, om ni har orkat så här långt kan jag ändå bara vara helt ärlig och ge en inblick i hur jag tänker.
Problemlösning - var är jag nu? I soffan, i myskläder. Vad ska jag få gjort idag? Lämna in ett papper, hämta jackan hos farmor. No biggie. Lätt som en plätt.
Hur löser jag detta? - Steg ett. Hitta kläder att ta på mig. Alltså hinder nr 1. Mina svarta jeans luktar illa och har filmölksfläckar på som påminner om sperma, dom går bort. Mina enda andra par ligger... nånstans, jag försökte hitta dom igår men kunde inte bland oredan hemma, fick ångest för hur det ser ut här och gav upp. Försöker jag hitta dom igen får jag ångest igen och då tappar jag viljan att leva, så det går bort. Det är för kallt för att ha på mig kjol, plus att jag inte äger någon kjol som inte har stora hål i sig. Lika bra att bara ge upp.
Hinder nr 2. Göra mig iordning. Duscha orkar jag inte, och sminka mig förtjänar jag inte då jag redan har blivit deppig för hur jag har det med kläderna, så jag är inte värd att vara en sån där tjej som ser snygg ut när hon går hemmifrån, plus att jag inte kan vässa min enda kajal för vässaren är borta så jag får träflisor i ögonen om jag försöker. Kul att gå ut. Borsta håret? Varför? Det blir ju inte bättre av det?
Hinder nr 3. Lämna lägenheten. Det är ljust ute, alla ser mig. Ser mig komma gående där i spermafläckade brallor, en ful röd jacka med hål i som skulle passa bättre på en tioåring (inte i storleken, utan modellen, ingen snygg skärning här direkt, plus att dragkjedjan är trasig...) och med en helt vanlig ful halsduk om halsen, knuten på ett helt vanligt sätt. (Är det BARA barn som har det? Jag ser aldrig att de snygga fräscha modetjejerna som går i högklackat mitt på vintern någonsin har en vanlig halsduk på sig. En sjal kanske, nån snygg stickad kashmirhalsduk knuten på något trendigt vis kanske, men aldrig en helt vanlig. Visst att jag alltid känner mig yngre än vad jag är, men jag kännermig pinsamt liten med den halsduken på mig. Som en snorig unge på väg till skolan. När jag går förbi modetjejer känner jag hur de tittar på mig, dömer mig. "Hur kan man klä sig sådär? Va? Fniss!!" Och jag måste ha den där jävla halsduken på mig, jag fryser i det här jävla frusna landet och har inte råd att köpa mig nån snyggare. Fick den av farmor. Såklart.) Det är snö ute, då halkar man, jag vill inte halka, jag hatar att halka jag vill inte ut (jagvillintejagvillintejagvillinte). Jag är så trött på göteborg, jag är så trött på min buss här utanför, jag är så trött på soc och hela byggnaden, jag vill inte se det mer, vill inte veta av det.
Hinder nr 4. Måste förbi Farmor på vägen hem. Orka. När jag (om jag) orkat gå HELA VÄGEN ÖVER HEDEN, fattar ni hur långt, hur drygt, hur jobbigt, hur vidrigt vidrigt vidrigt det är att gå från valand, en massa jävla steg som inte för en nånstans, man går och går och går men kommer aldrig fram medans man med varenda steg försöker undvika att halka och göra bort sig medans den iskalla vinden fryser ens ansikte till is JAG -HATAR- ATT GÅ ÖVER HEDEN!!!!!!!! När man gjort det, när man varit inne på soc och lämnat papperna och ska hem börjar den där känslan i magen, nu orkar jag inte mer nu måste jag sätta mig för engergin är slut och jag är så långt hemmifrån hur ska jag orka? Jag börjar gråta nu, måste hinna hem, måste ta av mig och lägga mig i sängen men nu är jag vid ullevi och det är jättelångt hem och tänk om jag freakar på spårvagnen, ballar ur och jag måste hem hem hem nu nu nu då går inte det utan då måste jag gå, igen, över helvetet som heter heden, uppför den ändlösa gatan avenyn där vidriga människor går och finns och dömmer, uppför arkivgatan, orka dra upp porten med ens sista krafter, stå och vänta på hissen, stå i hissen där det finns speglar, titta på sig själv och tycka illa om sig själv för man är ett sånt freak som ens känner så här, prata som en normal, glad människa med farmor, berätta att det inte är så farligt hemma och berätta något (vad som helst, bara det är något positivt) för att förhindra frågor som "har du betalat räkningarna?" "jaaaaa, för typ tre veckor sen, när jag fick mina pengar och dom skulle in, hade jag inte gjort det vid det här laget, den 19:e, hade jag varit ganska kokt i bajs, eller hur??" "Har du städat?" "Njaaaa... men det är inte så farligt och jag ska, jag ska, jag ska" "Äter du ordentligt" (Det är nu jag använder all min kraft för att inte explodera och bli helt. tokig.) "Jadå, det gör jag, oroa dig inte" "är du klädd varmt nog? Fryser du? Vill du låna mina vantar? Ska du stanna på en macka? Vill du komma in ett tag? Har du lagt upp en budget för nästa månad? Ska vi gå och titta på nya jeans till dig? Ska du träffa pappa imorgon? Vill du ha med dig några tidnigar hem?" Jag älskar min farmor, det gör jag, utan henne hade jag bott på gatan och inte haft det en bråkdel av allt bra jag har nu, men när jag står där vill jag bara HEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEEM. Och jag kan inte säga det rakt ut, jag ser hur ledsen hon blir. Jag ser det på ögonen, på hennes snörpta mun. Jag vill inte göra farmor ledsen. Fan.
Hinder nr 5. Vänta på bussen hem. Som aldrig kommer. Ångest i magen, tårar i ögonen, hatar mitt liv, vill bara hem och försvinna in i sömnen, där man inte känner något, inte lukten från disken, inte bananflugornas surr, slipper se den slitna tapeten, slippa vara röksugen, festsugen, sugen på att något kul ska hända, sugen på ett riktigt liv. Bara sömn. (Och NEJ, jag vill inte dö, bara sova. Trevligt att vakna sen när det har börjat nåt bra på tv, absolut.)
Sådär.
Så ser det ut, i Erica Englund's hjärna när jag ska göra en sån enkel grej som att lämna några papper på ett ställe max en halvtimma här ifrån, om ens det.
Jag vet vad du tänker. "Men, hallå. Erica. Det är ju inte ett dugg jobbigt. Stackars dig som inte jobbar och inte har något annat än fritid och måste *herregud!* ta dig in till stan en snabbis. Stackars, dig, verkligen, NOT. Gud vad du är lat. Tänk på mig, jag jobbar/pluggar/praktiskerar HELA DAGARNA, vad gör du? Åh nej, måste du städa? Stackars liten!!! Vad jobbigt för dig! Men för all del, fortsätt klaga, det har du absolut all rätt i att göra."
Tänk om jag kunnat se på problemet så också. Tänk om jag kunnat se en enkel handling istället för årets jobbigaste pryl. If only. Jag skulle sälja min själ för att vara normal. Att orka. Att lita på sin kropp, sitt ork. Att inte bygga mountains out of molehills. Nu börjar jag faktiskt lipa när jag sitter här och skriver, där har vi det, jag vill vara normal. Orka. Att orka med att vara normal.
Ok, dags att torka tårarna, vad göra?
Jo, jag har kommit på det.
Jag ska börja dricka kaffe.
Det blir man pigg av, right? Ok att det är den vidrigaste dryck EVER men jag tar det, jag skaffar mig ett till beroende som är svinsvår att sluta med, visst, whatever, det är det värt för att kunna ha det rent hemma (åh gud vad jag vill ha det rent hemma), för att orka med en normal vardag. Kan det vara så enkelt?
Nåväl, sagt och gjort. Jag kokade kaffe innan jag började skriva det här, och har under hela denna tid försökt få i mig en liten kopp. Jag har lyckats, men holy mother of god vad äckligt det är. Som att dricka en vansinnigt bränd skiva toast. Bittert som fan, fast jag köpte mjölk och socker för pantpengar igår (jo, det var det enda jag fick gjort igår). Jag har rullat fimpcigg och rökt fastän jag mer eller mindre slutat och börjat med snus istället (jag är trött på att lukta illa) bara för att få ner en klunk eller två. Jag försöker hålla för näsan men då slår det lock i öronen när jag sväljer så det gör jag inte om. Fan att det ska vara så vidrigt. Hur kan man gilla det här?? Det smakar ju APA!!
Men jag gör det. Jag skulle kunna chugga en hel kanna kaffe för att få känna känslan nu ställer jag mig upp och städar lite, så här kan jag ju inte ha det.
Jag väntar på den känslan, tar mig en till kopp så länge.
8 kommentarer:
Skrämmande men nyttig läsning…
Det är glädjande att du skall börja dricka kaffe. Gudars nektar – den finaste dryck som finns!
Men, skippa sockret och den jävla förbannade colan – just now!
Man måste kanske vända helt och hållet på begreppen för att ens kunna ha en chans att försöka förstå hur det faktiskt ser ut i din hjärna. Allt det du beskriver är för oss andra, som inte har den störning som kallas ADD, precis vänt åt andra hållet. Din tillvaro är så ”uppånervänd” så att man faktiskt inte kan förstå hur du överhuvudtaget överlever en vanlig dag.
Det är också mer eller mindre omöjligt att försöka ”hjälpa” dig, därför att du betraktar ”hjälp” som att man ställer krav. Att man vill att du skall gå för egen maskin, med en gnutta ”hjälp” är inga krav utan ett försök att ”dra upp” dig till en nivå som åtminstone liknar den man själv befinner sig på.
Jag skall kort beskriva för dig hur den ”hjälp” man vill ge dig upplevs när du ”tar emot” den.
Till att börja med; Du uppfattar mina och farmors frågor som enormt jobbiga – därför att frågorna i sig innebär att du måste göra något, för din egen skull.
Min hjälp till dig vårdar jag som ett litet skört frö, typ… Man vill att du skall ta emot hjälpen och förvalta ”fröet”, sätta det i någon form av mylla, låta det växa upp till någonting, till något vackert och bra. Det är dyrbara och sällsynta frön, det här.
När man efter en tid kanske frågar hur det går med fröet – har det tagit sig, har det börjat gro och kanske växa ännu. Så svarar du; nä, jag satte det aldrig, jag lät det ligga och förresten så råkade jag tappa en 350-kilos slägga på det också – fröet låg precis där jag tappade släggan…
Ungefär så upplever jag det.
Detta skriver jag inte för att du skall känna (ännu mer) skuld – precis tvärt om. Det är nämligen så att jag och din omgivning älskar dig gränslöst, och dyrbara frön kan jag och andra runt dig klämma fram hur svårt det än är.
Det måste vi göra – trots att det i vissa fall kanske är olämpligt. Man kan älska och hjälpa till döds.
Problemet är att vi, omvänt – lika lite som du, kan förstå, begripa och greppa, den andra sidan av det vi uppfattar som ”normalt”. Jag kan inte förstå hur du upplever vardagen – och du kan inte förstå hur vi andra upplever vardagen. Där är problemet!
Din problematik är väldigt självcentrerad – det här är hårda ord nu, men vi måste tala klarspråk – det är hela tiden jag, jag, jag, jag, jag och sedan kommer: Jag.
Att problemen handlar om ditt jag ingår i störningen ADD.
Det hjälper med andra ord inte att försöka förstå och hjälpa dig. Jag tror du/vi måste hitta en metod att hjälpa dig själv.
Det går inte att handla till dig, det går inte att städa hos dig, det går inte att betala för dig, det går överhuvudtaget inte att egentligen göra någonting för dig – för det löser inte ditt problem.
För oss andra är det ”enkelt” därför att vi jobbar i banor som har en plan, en kedja av tankar, framförsikt. Om vi behöver rena kläder, tvättar vi. Är vi hungriga så lagar vi mat, behöver vi handla mat så jobbar vi för att skaffa pengar till att handla mat o.s.v.
Ditt tänk är omvänt – det är din verklighet – som jag och andra inte kan förstå. För mig är det inte jobbigt att behöva jobba – även om jag tycker det är tråkigt. För mig är det inte jobbigt att städa, diska och göra allt annat – även om jag tycker det är dödstråkigt. För mig är det en nödvändighet, som måste göras – för annars blir det som i din verklighet – och det skulle få åtminstone mig att gå bananas.
Så, vad kan vi möjligen göra för att ”hjälpa” dig att komma runt de här problemen som du skriver om?
Jag vet inte, jag har en känsla av uppgivenhet och hopplöshet angående detta. Ingenting tycks hjälpa och det tycks inte som att du kan beskriva själv vad för typ av hjälp du behöver.
Jag skulle vilja följa med till dina shrinks – för det är så att din familj faktiskt behöver hjälp också – att få hjälp med hur vi på bästa sätt kan hjälpa dig att hjälpa dig själv – till en dräglig tillvaro.
En ljusning är faktiskt att du själv upplever att du vill ha en förändring – den viljan till förändring skall vi ta fasta på. Om du vill?
Älskar dig babe! Varma Kramar /A
Tack anna, älskar dig med, ses ikväll :)
I know pappa, du har rätt,och det är så himla tråkigt att vara sån. Och det är så svårt (omöjligt) att "skärpa" sig, vilket jag vill. Det är som att stå mitt i en virvelvind, jag vet att det är jag som skapar virvelvinden men jag kan inte få den att sluta, och allt blir enormt svårt att få tag på för allt flyger omkring... typ. Nästa möte med hon ingela ska jag försöka få info om du & mom kan vara med eller något i den stilen.
Älskar dig med.
Jag tror att det första du skall försöka att tänka bort är att detta, problemet, störningen eller vad vi nu skall kalla det är ditt fel - det är det inte - du kan inte hjälpa att det är så här snurrigt.
Det gick ett jävla bra program på tv för några månader sedan som handlade om människor som har ADHD och ADD - det hette "jag har en torktumlare i huvudet" och man fick en väldigt bra inblick i hur tok-pajas-knasigt det kan vara att ha en sådan här "grej" som handikapp - för det är vad det handlar om.
Du är inte på något sät korkad, dum i skallen eller något annat liknande du själv och andra kan hitta på att kalla dig och det du lider av.
Jag tror att det handlar om att du skall hitta ett sätt att hjälpa dig själv - att få en hyfsad styrfart i tillvaron - så att du kan leva, klara dig och fungera, men samtidigt vara dig själv på dina premisser och villkor.
Vad som är så innerligt svårt i detta är att man tror att det plötsligt bara "skall fixa sig" - att det liksom skall gå över - men det gör det inte. Det kan däremot bli långt mycket bättre än vad det är idag.
Du skall vara den du är, leva på det sätt du vill och önskar - men om jag finge önska något är det att du skall komma ur den air av misär som du har runt dig - att du skall få en behagligare och mer lättmanövrerad miljö att röra dig i. Och så tror jag att det kommer att bli - men det krävs att du kommer över en mental threshold där du kan kliva ur dig själv och betrakta din situation lite från ovan eller bredvid dig själv - för att få en klarare bild av din situation och kanske, kanske kan börja att ta små steg i en rikting som för dig närmare ett drägligare och trivsammare liv.
Glöm inte att jag, mamma och farmor ALDRIG viker från din sida!!!
Älskar dig!
Pappa.
vilken tur jag har ändå, världens bästa familj. Eller tur och tur, det var ett bra val ;)
Du valde - dessutom väldigt noga, därför att du visste vad du behövde göra för att komma vidare - vi var här redan, och väntade på dig!
Everything is lessons!
You love comments, and we loves ya! Kan hålla med Max här (antar att det är din far?) Kaffe! Gudarnas nektar, tycker även det är mysig att du gått över to tha darkside med snuset...då kan vi sitta alla tre och tjuvsnusa ihop.
Har förstått att det är ungefär såhär det fungerar av samtal som vi haft tidigare. Men att se de i text gör allting ännu mer uppenbart.
Hoppas du kan få din diagnos snart och genom den en möjlighet att må bättre!
älskar dig
/E
mmmmmmmmmyyyyyyyyyyssssssss
fint med fina polare :)
Skicka en kommentar