måndag 13 juli 2009
söndag 12 juli 2009
Tungt
och jobbigt just nu.
Har varit hos pappa och snackat, ätit middag och delat på några bärs, väldigt skönt och trevligt.
Ska snart hem och ta itu med all jävla fucking piss skit. Ser inte fram emot det.
Orkar knappt nåt mer nu.
Hej.
måndag 6 juli 2009
Irma På Äventyr
Esmis ska få en sele och ett koppel nästa månad när jag har pengar igen så han får känna lite gräs under de små rosa trampdynorna. Irmar pallar inte sånt, för skraj, synd egentligen. Hon har ju cancer (hoppas jag inte men det verkar så) i framtassen och en stor konstig knöl vid ena bröstvårtan men verkar inte ha ont alls, så hon lever nog ett tag till. Hoppas det, jag älska mitt lilla lodjur. Irma, min icke-birma. Den orangea skräcken älskar jag med, så klart.
And dey löövs each other, too.
söndag 5 juli 2009
Motion
Det finns en helvetestrappa bakom mitt hus, ca 10.000 trappsteg och very very steep. Den skulle man ju kunna klättra ett par ggr varje dag. När det är svalt och skönt, som nu.
Hej.
Hej.
Hur Mår Jag?
Just nu. Mår jag. Så fruktansvärt. Fruktansvärt. Dåligt.
Självmord tycker jag är ett töntigt ord.
Befrielse passar bättre.
Jag har legat vaken i min säng länge, länge nu, och kommit fram till att ingen behöver oroa sig för att jag ska offa mig själv.
Det finns inget sätt att göra det på som passar. Eller, jo. Det bästa sättet, för mig, hade varit sömntabletter.
Jag har länge sagt, till den som orkar/vill lyssna, att jag aldig skulle aktivt ha ihjäl mig själv. Och det är bra, så känner jag. För det mesta. Jag har alltid haft något emot det, har tyckt att det är töntigt, svagt, hej-vad-onödigt.
Men ibland... orkar man inte med sig själv.
Jag har vänner. Samtidigt är jag så otroligt ensam, hela, jävla, tiden. Jag har en pojkvän som knappt står ut med mig längre. Jag har ytliga bekanta som jag går ut på krogen med som inte drar sig för att driva med mig då och då. Vilket inte är konstigt, jag skulle driva med mig själv också om jag träffade nån som jag.
Jag orkar verkligen inte mer.
Jag låg, som sagt, vaken länge och tänkte.
Kniv funkar inte. Jag avskyr knivar. Jag har skurit mig själv av misstag ett par gånger i fingrarna när jag t ex hackat lök eller som senast när jag var förbannad och skulle skära till en tomat och lyckades skära av mig halva fingertoppen, det har läkt nu men jag har ingen känsel längst ut i vänstra ringfingret. Knivar gör ont och är inte värdiga. Jag hatar knivar, hårda, vassa, silverblänkande, aj.
Hänga sig? Nej. Utdraget, har inget bärande att göra det ifrån. Smärta där med.
Sätta på gasspisen och lägga sig med huvudet i? Hur skulle det se ut. Tar antagligen för lång tid också.
Hoppa? Aldrig i hela mitt liv. Dom som hoppar för att ta livet av sig själva är ju antagligen helt jävla röjda. Jag får svindel av bara tanken. Klarade inte ens av att hoppa från tvåmetarn idag när vi var och badade. Vilket jag blev mobbad för ett bra tag efteråt, f ö.
Vad finns det mer för sätt?
Att lägga sig i badkaret och slitta wristerna känns melodramatiskt och som jag tidigare sagt funkar det inte att snitta sig själv.
Sömntabletter. Där har vi det. Att bara få somna, ingen smärta, ingen panik, bara sova och inte vakna nåt mer. Aldrig behöva städa nåt mer, vilket jag ändå inte klarar av. Inga mer möten på soc. Aldrig mer utala ett bandnamn fel och bli utskrattad av ens "kompisar". Aldrig mer behöva skämmas för att ens dygnsrytmen inte är som den ska och vilja sova tills sent på dagen och sen skämmas för att man inte är helt perfekt, som vissa andra. Aldrig mer uppleva att alla andra runt omkring en - inklusive ens småsyskon - är mer lyckade än en själv. Aldrig mer ligga sömnlös i flera timmar och bestämma sig för att nu, nu måste jag ändra på mitt liv vilket man ändå aldrig gör. För det går inte. Jag är för svag. Jag kan inte.
Jag har sagt det tusen gånger förr, men jag säger det igen. Jag orkar inte vara Erica fucking Englund längre. Hon är helt jävla dum i huvudet. Jag hatar henne. Verkligen. Jag hatar henne. Hon är inte värd ett liv. Hon är så jävla CP, dum, ful, äcklig, ovärdig, vidrig.
Ni behöver inte oroa er. Jag har inga sömntabletter. Jag kommer inte att kunna göra något. Jag kommer att vakna, inte bara idag, utan imorgon, och dagen efter det, och dagen efter det, och dagen efter det. Finnas och finnas i all oändlighet, tills jag blir överkörd som Gage eller ihjälzappad av utomjordingar eller dör av hög ålder.
Mitt meningslösa liv kommer att "go on" precis som Celine Dion låten som man avskyr och byter station på radion så fort man hör skiten. Fan vad jag hatar skiten. Synd att det är en själv.
Jag har funderat på att gå i ide ett tag, inte träffa någon, stänga av mobilen och bara sitta i mörkret i min vidriga lägenhet ett tag. Jag orkar inte träffa nån, orkar inte prata. Bort från facebook, bort från msn och bort från mobilen. Tystnad. Sitta själv och vältra mig själv i mitt eget enlände as opposed till at dra på mig "hej jag mår helt ok" masken och vara bland folk.
Adios.
Självmord tycker jag är ett töntigt ord.
Befrielse passar bättre.
Jag har legat vaken i min säng länge, länge nu, och kommit fram till att ingen behöver oroa sig för att jag ska offa mig själv.
Det finns inget sätt att göra det på som passar. Eller, jo. Det bästa sättet, för mig, hade varit sömntabletter.
Jag har länge sagt, till den som orkar/vill lyssna, att jag aldig skulle aktivt ha ihjäl mig själv. Och det är bra, så känner jag. För det mesta. Jag har alltid haft något emot det, har tyckt att det är töntigt, svagt, hej-vad-onödigt.
Men ibland... orkar man inte med sig själv.
Jag har vänner. Samtidigt är jag så otroligt ensam, hela, jävla, tiden. Jag har en pojkvän som knappt står ut med mig längre. Jag har ytliga bekanta som jag går ut på krogen med som inte drar sig för att driva med mig då och då. Vilket inte är konstigt, jag skulle driva med mig själv också om jag träffade nån som jag.
Jag orkar verkligen inte mer.
Jag låg, som sagt, vaken länge och tänkte.
Kniv funkar inte. Jag avskyr knivar. Jag har skurit mig själv av misstag ett par gånger i fingrarna när jag t ex hackat lök eller som senast när jag var förbannad och skulle skära till en tomat och lyckades skära av mig halva fingertoppen, det har läkt nu men jag har ingen känsel längst ut i vänstra ringfingret. Knivar gör ont och är inte värdiga. Jag hatar knivar, hårda, vassa, silverblänkande, aj.
Hänga sig? Nej. Utdraget, har inget bärande att göra det ifrån. Smärta där med.
Sätta på gasspisen och lägga sig med huvudet i? Hur skulle det se ut. Tar antagligen för lång tid också.
Hoppa? Aldrig i hela mitt liv. Dom som hoppar för att ta livet av sig själva är ju antagligen helt jävla röjda. Jag får svindel av bara tanken. Klarade inte ens av att hoppa från tvåmetarn idag när vi var och badade. Vilket jag blev mobbad för ett bra tag efteråt, f ö.
Vad finns det mer för sätt?
Att lägga sig i badkaret och slitta wristerna känns melodramatiskt och som jag tidigare sagt funkar det inte att snitta sig själv.
Sömntabletter. Där har vi det. Att bara få somna, ingen smärta, ingen panik, bara sova och inte vakna nåt mer. Aldrig behöva städa nåt mer, vilket jag ändå inte klarar av. Inga mer möten på soc. Aldrig mer utala ett bandnamn fel och bli utskrattad av ens "kompisar". Aldrig mer behöva skämmas för att ens dygnsrytmen inte är som den ska och vilja sova tills sent på dagen och sen skämmas för att man inte är helt perfekt, som vissa andra. Aldrig mer uppleva att alla andra runt omkring en - inklusive ens småsyskon - är mer lyckade än en själv. Aldrig mer ligga sömnlös i flera timmar och bestämma sig för att nu, nu måste jag ändra på mitt liv vilket man ändå aldrig gör. För det går inte. Jag är för svag. Jag kan inte.
Jag har sagt det tusen gånger förr, men jag säger det igen. Jag orkar inte vara Erica fucking Englund längre. Hon är helt jävla dum i huvudet. Jag hatar henne. Verkligen. Jag hatar henne. Hon är inte värd ett liv. Hon är så jävla CP, dum, ful, äcklig, ovärdig, vidrig.
Ni behöver inte oroa er. Jag har inga sömntabletter. Jag kommer inte att kunna göra något. Jag kommer att vakna, inte bara idag, utan imorgon, och dagen efter det, och dagen efter det, och dagen efter det. Finnas och finnas i all oändlighet, tills jag blir överkörd som Gage eller ihjälzappad av utomjordingar eller dör av hög ålder.
Mitt meningslösa liv kommer att "go on" precis som Celine Dion låten som man avskyr och byter station på radion så fort man hör skiten. Fan vad jag hatar skiten. Synd att det är en själv.
Jag har funderat på att gå i ide ett tag, inte träffa någon, stänga av mobilen och bara sitta i mörkret i min vidriga lägenhet ett tag. Jag orkar inte träffa nån, orkar inte prata. Bort från facebook, bort från msn och bort från mobilen. Tystnad. Sitta själv och vältra mig själv i mitt eget enlände as opposed till at dra på mig "hej jag mår helt ok" masken och vara bland folk.
Adios.
fredag 3 juli 2009
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)