Esmis ska få en sele och ett koppel nästa månad när jag har pengar igen så han får känna lite gräs under de små rosa trampdynorna. Irmar pallar inte sånt, för skraj, synd egentligen. Hon har ju cancer (hoppas jag inte men det verkar så) i framtassen och en stor konstig knöl vid ena bröstvårtan men verkar inte ha ont alls, så hon lever nog ett tag till. Hoppas det, jag älska mitt lilla lodjur. Irma, min icke-birma. Den orangea skräcken älskar jag med, så klart.
And dey löövs each other, too.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar