Måndag.

Ha! Jag höll precis på att skriva om att jag tappat bort kabelthingiegrejen till mobilen och att jag inte kan ladda upp bilder, men nu hittade jag den!
Nu ska vi se om det funkar som det ska.... Min vanliga kamera sux y'all så det är helt meningslöst att ens försöka använda den. Here we go...

Nä. Det funkade inte. Och jag vet inte hur man gör för att fixa det. Skit också. Jag hade tänkt visa er bilder fån mitt "spännande" liv, och vad jag gjort idag.

Idag har jag jobbat, sen masat mig upp på berget här bakom och "solat" lite, om man kan kalla det för att sola när man sitter där i jeans, tröja och jacka*. Jag hade med mig tre böcker och en filt, hurra. Men det var trevligt, jag tror jag fick i mig lite d-vitamin och lungorna fick sitt. Förlåt? Ni undrar vad jag läste där uppe på berget? Kalle & Hobbe. Yeah, that's how I roll.

En cigg skulle sitta fint nu. Sucks to be me. Den här nya "nyttiga" livsstilen är lite... uncomfturbuhls fortfarande. Noll pengar (JA, FORTFARANDE, jag vet...) equals no (eller, för att fortsätta lolspeaka, not so mosche) mat, inte heller so mosche cigg eller happy times, vilket ju är o-ÄN-dligt tråkigt men ändå ganska najs, på sitt eget lilla gråa sätt. Man kommer ju ut i naturen, man får i sig frisk luft och annat trist.

En konstig grej hände mig när jag var på väg hem från berget, jag tar och berättar det nu, innan Vänner börjar. Man går en ganska rak om än något krokig väg nerför, med en hel del supersmala träd här och där men ändå ganska bra sikt överallt, särskillt nu innan träden fått löv. Jag gick nerför denna stig och var helt ensam - och tro mig, jag kollar om jag är ensam eller inte när jag tar mig nerför det berget**- då jag helt plötsligt hörde steg precis bakom mig och jag tänkte typ "fan, här går jag med jeansen instoppad i strumporna som ett jävla miffo och bär på en påse serietidningar, fml***" men jag vände mig inte om för att kolla, utan jag tänkte att jag skulle strunta i den eventuella fulla studenten eller storstadsskog entusiasten som kunde tänkas välja just detta ögonblick att också ta sig ner för berget, precis bakom mig. Jag vet att det kanske låter galet, men jag tänkte så. Gå rakt ner bara, hej o hå. Igga såvidare inte personen tilltalar mig. Jag gick som sagt vidare nerför berget, det var helt tyst bakom mig, inga fotsteg. Jag gick vidare, helt plötsligt samma sak igen, fotsteg precis bakom mig. Ja, ni kan väl tänka er vart jag ska med det här. Så gick det till iaf, hela vägen ner för backen, cross my heart, hope to die, stick a needle in my eye, som vi sa på min tid i de amerikansa sandlådorna. När jag väl kommit fram till stora vägen tittade jag bakom mig och det var mycket riktigt ingen där. Det jag hörde var tunga, ordentliga fotsteg som om någon the size and shape of typ... Chuck Norris (adjectives fail me) gick där bakom mig. Sådär kan det gå, in the world or the weird and (occasionally) wonderful! Jag tyckte det var skönt att komma hem iaf.

On that note lämnar jag er nu, untill next time on... Tales of the Straaange and Pecuuuliaaar, MwAHaHahaaaaaaa... Nä, jag har en hel del mer att säga om mitt nymålade kök och min softa nya servis men det får vi ta efter Vänner och (ÄÄÄÄNTLIGGGEEEENNN (helgen har varit lång)) Biggest Loser!!

* Jackan ja, jag har fått en jeansjacka av mamma, från hennes jobb, fin är den men wtf, jag vet inte om jag är the jeansjacka kinda girl. Vi får se. Varm är den iaf.
** Ibland är det knakelibrakbrant och man måste "tjejscoota" ner på rumpan, it looks reDONkulous.
*** det här betyder fuck my life, pappa.