Drömmar

Jag drömde inatt att jag hade födelsedags fest och Jack o Meg dök upp. Problemet var såklart att dom inte gillade mig. Jag var i drömmen ganska tjock, hade kort, kort blont hår och en fjortis desperata dyrkande blick, typ. Dom gillade mig inte för jag blev så uppenbart till mig när dom kom, och det är ju inte coolt. Jag sprang till badrummet för att på något sätt snygga till mig och minns att jag tittar i spegeln på den korta, blonda tjejen och tänker "det här är väl fel? Vem är detta??" Alla andra pratar med dom och har kul men jag vågar knappt gå fram. Då kommer jag på att jag kan gå och ta en cigg, både meg o jack röker ju så då hakar dom väl kanske på. Tänkt och gjort, jag står på denna murkna, vingliga balkong som finns i detta mörka, vingliga hus vi befinner oss i (nedanför ser jag långt bort ett skjul som jag vet att jag varit innuti i en tidigare dröm för ett par veckor sen (eller längre) där jag satt på en låg bänk och samlade på mig gamla böcker från min barndom som jag saknar helt galet men det är en annan story) tillsammans med J&M som såklart hänger med. Där står jag, nervös, patetisk, ful, precis som ett mobboffer som av nån anledning ställt sig i rökrutan med skolans två coolaste peeps och ska passa in. Vi pratar med varandra pyttelite och dom är korta i tonen och verkar inte vilja ha mig där, buhu. Sen går vi in och morsan bjuder på toast med jordgubbssylt vilket ingen vill ha istället för tårta och till slut går alla hem.

Varför? Varför ska man drömma något sånt här, då hjärnan framställer en som den töntigaste i världen? Jag VEEET att det är något hjärnspöke som har legat och gnagigt, jag har kanske kännt mig lite dum eller töntig och så blir det så, men wtf, dom drömmar där Jack o Meg är med är som små guldklimpar, vi brukar prata om allt möjligt, skratta, diskutera sångtexter eller till och med lira ihop, oftast är vi bästa polare och dom är, förklarade dom en gång, mina "mental regulators" dvs även om saker o ting blir jobbigt i drömmen eller whatever så kan jag tänka på dom och allt blir bra, och så är det ju faktiskt in real life med, om jag är förbannad eller ledsen eller whatever lyssnar jag bara på WS så blir jag lugn och lycklig. Fina dom. Därför är det så sjukt jobbigt att vara hatad av dom, jävla hjärna!