And The Greatest Girlfriend Award Goes To....

Jag tror att vara ihop med mig måste vara som att åka på världens läskigaste och jobbigaste bergochdalbana.

De här senaste två, tre veckorna har jag upplevt massiva humörsvängningar, jag har kännt mig skitglad och fylld av lycka (t ex lusten att gå ut och fota snygga träd faller inte in så ofta men det har hänt ett par ggr nu det senaste...) för att sen svänga och bli extremt förolämpad av nån egentligen löjlig grej, eller skitarg på något ganska litet och obetydligt.

Jag har, vilket dom flesta av mina close friends kanske har snappat upp, inte längre kontroll över mina egna pengar, mitt kort ligger hemma hos min farmor och jag hämtar en viss summa varje vecka. Detta för att jag inte längre klarar av mina räkningar som ligger på hög och blir argare och argare på mig. Jag har helt enkelt jävligt svårt att sköta den biten, men nu blir det lättare eftersom jag får hjälp av folk (mamma, pappa och farmor) som jag litar på med att hantera det, och när jag kommit på fötter klarar jag det själv.
Jag har själv gått med på denna lösningen (det var faktiskt jag som föreslog idén,) och det känns skönt att inte behöva ligga och ha ångest för att det är typ den trettonde i månaden och man är luspank (redan), men självklart känns det ju både pinsamt och förargande att det behöver bli så. Att det faktiskt har varit såhär sen jag var 17 och flyttade hemifrån för första gången. Att jag inte ÄN klarar av det. Så jag är enormt ilsken, ledsen och besviken på mig själv och dom känslorna trycker jag ner, för jag kan inte bli arg eller ledsen på mamma, pappa eller farmor för detta är mitt problem och dom hjälper mig bara. Vilket jag bett om.
Så jag trycker ner det.

Sen har vi mitt nya jobb som inte är horribelt (än... jag har jobbat två ggr...) men som är lååååångt ifrån vad jag trodde att det skulle vara. Jag känner redan hur dåligt jag mår innn jag ska dit. När jag är där är det lugnt, ibland trivs jag till och med, men jag skulle ju mycket hellre jobba nån annanstans. Istället måste jag se superglad, lycklig och välkomnande ut hela dagarna och detta tär på mig på ett sätt som bara någon som jobbat med något liknande (hotell kanske? Vård av redan ledsna, vilsna barn?) kan förstå. Men jobba vill jag, jag kommer ingenstans i livet av att sitta hemma, framåt vill jag och jag vill ha mycket mera pengar att röra mig med. Jag blir irriterad och gnällig när jag pratar om jobbet, jag känner mig besviken och trotsig när jag tänker på det.
Även detta trycker jag ner.

Jag har ingen annan än mig själv, min blogg och min dagbok att ta ut min aggression på, men så har vi Magnus, som inte är något annat än snäll och underbar mot mig, som verkligen älskar mig, som blir den som får ta allt skit. Och varenda gång jag blir rosenrasande eller enormt grinig är det så läskigt att ens undermedvetande väljer att pin the crime på honom. Men jag menar det inte, jag känner bara. Känner bara ilskan och "jag har rätt rätt RÄTT och du har gjort fel, nu jävlar ska du få veta det och ångra dig" fastän det är JAG och ingen annan som gör fel. Så fort ilskan lagt sig (efter typ tio-femton minuter) känner jag bara hur jag ångrar mig och känner mig väldigt barnslig, omogen och skuldmedveten.
Det är jobbigt. Det är jobbigt att jag verkligen inte kan styra det. Varenda gång något sådant händer LOVAR jag mig själv att nästa gång ska jag inte reagera så, nästa gång ska jag inte bete mig som en ilsken femåring. Men ändå sitter jag där i skiten och har ånger ångest gång på gång på gång.

Det är så jobbigt. För Mg med. Stackare.

Jag vill att den här bergochdalbanan ska stanna, så vi kan sätta oss på den fina karusellen istället ett tag och käka glass.

Jag jobbar på det.