jaha då kanske det är bäst att skriva något medans man ändå sitter vid en dator.
Idag har jag och magnus varit på middag hos hans mamma. Hans pappa och syrra var inte hemma så hon var nog lite ensam i det stora huset. Det var mycket trevligt, god stekt....eh...nån slags fisk och potatis soppa. Baddare och te till efterrätt. Fick låna med mig en bra bok hem.
Imorgon ska jag till Jana på rondellen (som numera heter arbetsforum men som alltid kommer vara rondellen för mig) och träffa en från ams och nån psykolog (tror jag, det lät så på Jana) och vi ska bestämma hur vi ska gå vidare med utredningen av min mentala friskhet (höhö) (nä men på riktigt). Sen blir det full rulle mot en förklaring på varför allt är so frickkin crazy all up in my huvud. Och hur vi ska göra med arbete och så i fortsättningen. Hoppas dom tar mig på allvar, men jag ska bara var mig själv och berätta allt, så får det gå som det går. Kommer ju att träffa dom många, många ggr till i framtiden så det blir nog mer än nog tid till det.
Senare på eftermiddagen är det Lod, vilket är en slags kul grej som Jocke, Erik och Robert (bland andra) gör då de drar runt på stan och festar mitt på dagen och är allmänt skräniga och, tja, ganska packade, men det är bara en kul grej. Ska dra runt med dom ett tag men har tyvärr bara en tjuga kvar av stålarna så det blir inte så mycket party för mig. Lika bra, jag börjar ju bli gammal. Ser ändå sjukt mycket fram emot detta imorgon. Var längesen jag träffade det gänget.
Tjaha..... Sen på torsdag ska jag och mediumet (mediet?) Mona ta reda på vem fan det är som spökar hemma hos mig. 700 pix kostar det, som farmor snällt bjuggar på då det börjar bli dags att gräva upp (no pun intended) vad som härjar hos mig. Plus andra intressanta frågor jag har. Vem var det som sa mitt namn högt och tydligt bakom mig ute i skogen hos nicklas morsa för några år sen? Är jag på rätt väg i livet? Är Mg den rätta för mig? (Det tror jag ju.)
Det kan vara värt att poängtera att det inte är nån gammal spådam jag hittat längst bak i en hänt i veckan utan någon jag fått rekommenderat till mig av en mycket trovärdig tjej som själv fått hjälp av denna Mona.
Ska bli sjukt intressant, I'll keep you posted.
Nu får det vara nog, ska kolla in lolcatsen och fb en gång till sen blir det den spännande boken, sen off to Bedfordshire.
kram på er!
P.S. Simon, kom hem.
onsdag 29 oktober 2008
måndag 27 oktober 2008
Paj Dator
Ja, här var det dött, mest för att min dator är stendöd efter elchocken den fick när elen gick så det blir inte så livat här på ett tag då 1. en ny sån sladd antagligen är svindyr 2. jag vet inte ens vilken sladd det ska vara och 3. sånt här tar aaaaaaaslänge att styra upp då tummen ska ur o skit.
Iaf, jag skriver när jag skriver.
hej.
Iaf, jag skriver när jag skriver.
hej.
tisdag 7 oktober 2008
And The Greatest Girlfriend Award Goes To....
Jag tror att vara ihop med mig måste vara som att åka på världens läskigaste och jobbigaste bergochdalbana.
De här senaste två, tre veckorna har jag upplevt massiva humörsvängningar, jag har kännt mig skitglad och fylld av lycka (t ex lusten att gå ut och fota snygga träd faller inte in så ofta men det har hänt ett par ggr nu det senaste...) för att sen svänga och bli extremt förolämpad av nån egentligen löjlig grej, eller skitarg på något ganska litet och obetydligt.
Jag har, vilket dom flesta av mina close friends kanske har snappat upp, inte längre kontroll över mina egna pengar, mitt kort ligger hemma hos min farmor och jag hämtar en viss summa varje vecka. Detta för att jag inte längre klarar av mina räkningar som ligger på hög och blir argare och argare på mig. Jag har helt enkelt jävligt svårt att sköta den biten, men nu blir det lättare eftersom jag får hjälp av folk (mamma, pappa och farmor) som jag litar på med att hantera det, och när jag kommit på fötter klarar jag det själv.
Jag har själv gått med på denna lösningen (det var faktiskt jag som föreslog idén,) och det känns skönt att inte behöva ligga och ha ångest för att det är typ den trettonde i månaden och man är luspank (redan), men självklart känns det ju både pinsamt och förargande att det behöver bli så. Att det faktiskt har varit såhär sen jag var 17 och flyttade hemifrån för första gången. Att jag inte ÄN klarar av det. Så jag är enormt ilsken, ledsen och besviken på mig själv och dom känslorna trycker jag ner, för jag kan inte bli arg eller ledsen på mamma, pappa eller farmor för detta är mitt problem och dom hjälper mig bara. Vilket jag bett om.
Så jag trycker ner det.
Sen har vi mitt nya jobb som inte är horribelt (än... jag har jobbat två ggr...) men som är lååååångt ifrån vad jag trodde att det skulle vara. Jag känner redan hur dåligt jag mår innn jag ska dit. När jag är där är det lugnt, ibland trivs jag till och med, men jag skulle ju mycket hellre jobba nån annanstans. Istället måste jag se superglad, lycklig och välkomnande ut hela dagarna och detta tär på mig på ett sätt som bara någon som jobbat med något liknande (hotell kanske? Vård av redan ledsna, vilsna barn?) kan förstå. Men jobba vill jag, jag kommer ingenstans i livet av att sitta hemma, framåt vill jag och jag vill ha mycket mera pengar att röra mig med. Jag blir irriterad och gnällig när jag pratar om jobbet, jag känner mig besviken och trotsig när jag tänker på det.
Även detta trycker jag ner.
Jag har ingen annan än mig själv, min blogg och min dagbok att ta ut min aggression på, men så har vi Magnus, som inte är något annat än snäll och underbar mot mig, som verkligen älskar mig, som blir den som får ta allt skit. Och varenda gång jag blir rosenrasande eller enormt grinig är det så läskigt att ens undermedvetande väljer att pin the crime på honom. Men jag menar det inte, jag känner bara. Känner bara ilskan och "jag har rätt rätt RÄTT och du har gjort fel, nu jävlar ska du få veta det och ångra dig" fastän det är JAG och ingen annan som gör fel. Så fort ilskan lagt sig (efter typ tio-femton minuter) känner jag bara hur jag ångrar mig och känner mig väldigt barnslig, omogen och skuldmedveten.
Det är jobbigt. Det är jobbigt att jag verkligen inte kan styra det. Varenda gång något sådant händer LOVAR jag mig själv att nästa gång ska jag inte reagera så, nästa gång ska jag inte bete mig som en ilsken femåring. Men ändå sitter jag där i skiten och har ånger ångest gång på gång på gång.
Det är så jobbigt. För Mg med. Stackare.
Jag vill att den här bergochdalbanan ska stanna, så vi kan sätta oss på den fina karusellen istället ett tag och käka glass.
Jag jobbar på det.
De här senaste två, tre veckorna har jag upplevt massiva humörsvängningar, jag har kännt mig skitglad och fylld av lycka (t ex lusten att gå ut och fota snygga träd faller inte in så ofta men det har hänt ett par ggr nu det senaste...) för att sen svänga och bli extremt förolämpad av nån egentligen löjlig grej, eller skitarg på något ganska litet och obetydligt.
Jag har, vilket dom flesta av mina close friends kanske har snappat upp, inte längre kontroll över mina egna pengar, mitt kort ligger hemma hos min farmor och jag hämtar en viss summa varje vecka. Detta för att jag inte längre klarar av mina räkningar som ligger på hög och blir argare och argare på mig. Jag har helt enkelt jävligt svårt att sköta den biten, men nu blir det lättare eftersom jag får hjälp av folk (mamma, pappa och farmor) som jag litar på med att hantera det, och när jag kommit på fötter klarar jag det själv.
Jag har själv gått med på denna lösningen (det var faktiskt jag som föreslog idén,) och det känns skönt att inte behöva ligga och ha ångest för att det är typ den trettonde i månaden och man är luspank (redan), men självklart känns det ju både pinsamt och förargande att det behöver bli så. Att det faktiskt har varit såhär sen jag var 17 och flyttade hemifrån för första gången. Att jag inte ÄN klarar av det. Så jag är enormt ilsken, ledsen och besviken på mig själv och dom känslorna trycker jag ner, för jag kan inte bli arg eller ledsen på mamma, pappa eller farmor för detta är mitt problem och dom hjälper mig bara. Vilket jag bett om.
Så jag trycker ner det.
Sen har vi mitt nya jobb som inte är horribelt (än... jag har jobbat två ggr...) men som är lååååångt ifrån vad jag trodde att det skulle vara. Jag känner redan hur dåligt jag mår innn jag ska dit. När jag är där är det lugnt, ibland trivs jag till och med, men jag skulle ju mycket hellre jobba nån annanstans. Istället måste jag se superglad, lycklig och välkomnande ut hela dagarna och detta tär på mig på ett sätt som bara någon som jobbat med något liknande (hotell kanske? Vård av redan ledsna, vilsna barn?) kan förstå. Men jobba vill jag, jag kommer ingenstans i livet av att sitta hemma, framåt vill jag och jag vill ha mycket mera pengar att röra mig med. Jag blir irriterad och gnällig när jag pratar om jobbet, jag känner mig besviken och trotsig när jag tänker på det.
Även detta trycker jag ner.
Jag har ingen annan än mig själv, min blogg och min dagbok att ta ut min aggression på, men så har vi Magnus, som inte är något annat än snäll och underbar mot mig, som verkligen älskar mig, som blir den som får ta allt skit. Och varenda gång jag blir rosenrasande eller enormt grinig är det så läskigt att ens undermedvetande väljer att pin the crime på honom. Men jag menar det inte, jag känner bara. Känner bara ilskan och "jag har rätt rätt RÄTT och du har gjort fel, nu jävlar ska du få veta det och ångra dig" fastän det är JAG och ingen annan som gör fel. Så fort ilskan lagt sig (efter typ tio-femton minuter) känner jag bara hur jag ångrar mig och känner mig väldigt barnslig, omogen och skuldmedveten.
Det är jobbigt. Det är jobbigt att jag verkligen inte kan styra det. Varenda gång något sådant händer LOVAR jag mig själv att nästa gång ska jag inte reagera så, nästa gång ska jag inte bete mig som en ilsken femåring. Men ändå sitter jag där i skiten och har ånger ångest gång på gång på gång.
Det är så jobbigt. För Mg med. Stackare.
Jag vill att den här bergochdalbanan ska stanna, så vi kan sätta oss på den fina karusellen istället ett tag och käka glass.
Jag jobbar på det.
söndag 5 oktober 2008
torsdag 2 oktober 2008
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)